Skriv idag om: Bostadsrätt vs hyresrätt? | Egyptens presidentval | EU-toppmötet Börja här!
LITTERATUR & POESI
Artikel
av Anitha Östlund
publicerad 25 maj 2010 kl. 11.43:
I krigets spår DEL 1
"Mamma!" En stund av total tystnad härskar innan den bryts av ett högt vrålande från Signe nio år. "MAMMA!" Hon stampar med foten i golvet och gestikulerar vilt med armarna. "MAMMA!" Hon tar i från tårna och ljudet vibrerar fram ur strupen.
Ingbritt kommer springande som om det brinner någonstans. "Ja vad är det? Varför skriker du så?" Signe räcker fram tidningens mittrubrik till sin mamma och tittar med ledsna ögon på henne. En stor tjock dubbel skrift täcker nästan hela sidan. BANGKOK ÄR EN KRIGSZON! Gatorna är tomma, röklukten tjock och skotten ekar mellan husen. Ingbritt skummade igenom texten och såg att bilden föreställde två män som låg bland en massa däck. Hon kunde inte se om de var döda eller levande, men förstod varför Signe reagerade. "Lilla gumman, du skall inte läsa sådant här. Jag ser att vår restaurang syns i bakgrunden, och förstår att du tänker på Zirita som du mötte när vi var där. Hon mår säkert bra. Du kan väl mejla henne och fråga?" Ingbritt gick ned på knä framför sin lilla dotter som alltid varit så vuxen för sin ålder. Hon lade armarna runt henne och pussade den lilla. Signe höll i sin mamma hårt, hårt och mindes alla roliga stunder hon haft med Zirita som var restaurangägarens dotter.
Flickorna hade funnit varandra direkt och lekt varje dag med de få leksaker som fanns i huset som inrymde restaurangen. Allt var primitivt och enkelt. Toaletten bestod av ett hål i backen och deras bostad behövde lappas både här och där, men den lilla thailändska familjen var lycklig och spred glädje runt sig genom att dela med sig av det lilla de hade. Maten pappan i familjen gjort hade smakat himmelskt och sakta men säkert etablerade de en kontakt som mynnade ut i att Ingbritt och Kalle donerade en massa pengar till restaurangen.
Kriget hade tärt på alla thailändare och barnen for illa bland soldaterna som gjorde allt för att engagera dem i det som hände. De lärdes upp i konsten att kriga och hur man skötte ett vapen medan de drillades av människor som förvrängde deras sinnen. Skolor stängdes och de fattiga blev ännu fattigare när turisterna inte längre kunde komma till landet.
Ingbritt lade sin kind mot Signes kind och de tittade sorgset på bilden i tidningen medan minnen sköljde in över deras hjärnor. "Mamma, jag går och försöker få tag i Zirita nu, men vad gör vi om hon inte svarar?" Frågan hängde i luften när Signe gick till sitt rum.
Ingbritt tog flera djupa andetag innan hon ringde till sin man Kalle. "Hej! Har du möjlighet att ta kontakt med Leo, ja du vet Ziritas pappa?" Hon lyssnade uppmärksamt i luren när mannen berättade vad han hört. "Det ser inte alls bra ut." Kalles avslutande ord nådde precis Signe som klev in i rummet med moloken min. "Får jag prata med pappa?" Den lilla flickan räckte fram handen och tog emot luren och sade med gråten i halsen. "Är Zirita död? Jag försökte nå henne med datorn, men hon svarar inte." Kalle gjorde allt för att trösta sin dotter och till och med tog till en liten nödlögn. "Jag vet någon som kan kolla upp hur de mår. Det är nog ingen fara. Upp med hakan nu."
När de lagt på luren skyndade sig Kalle att ringa till Thailand och fick efter många om och men reda på att restaurangen skjutits sönder totalt några timmar efter att fotot tagits. Killen som tagit fotot berättade att förödelsen varit total och att familjen in i det sista serverat mat till de boende i området. "Jag är ledsen, men jag tror inte att de lever längre. Den lilla flickan befann sig på altanen när militären kom. De är helt galna."
När Kalle kom hem på kvällen skakade han sakta på huvudet när Ingbritt frågade honom om Zirita levde. "Jag tror inte det, tyvärr. Var är Signe?" Ingbritt nickade mot flickans rum och fortsatte med maten med tårar i ögonen.
Uppe på rummet satt Signe med en silveramulett i handen. Ett flätat svart läderband hade knutits i den och man kunde se att den använts flitigt. Hon mindes stunden då hon fått den som om det varit igår. "Varsågod allra käraste syster. Den här bringar lycka. Min mormor har gjort den, men jag vill ge den till dig." De bruna fingrarna smekte den vita kinden och ögonen lyste av den inneboende kärlek som bara ett barn kan äga. Tänk på mig ibland." Zirita hade skrattat sitt mjuka pärlande skratt och leende lagt det runt Signes smala hals. "Jag går nu. Jag gillar inte avsked. Kom snart hit igen." Signe mindes den skarpa smärtan i hjärtat av saknad, och sorgen när hon insett att det skulle dröja länge innan de träffades igen.
När Kalle knackade på Signes dörr kände han sig både gammal och sliten i själen. Vänskapen med Leo hade varit varm och kamratlig. Den andres livsöde hade greppat tag i Kalles innersta rum och efter att ha diskuterat saken med Ingbritt beslöt de sig att stödja vännens rörelse med lite pengar.
Leo hade mejlat foton några gånger, men aldrig bett om mer pengar. På dålig engelska hade han knackat ned några rader om hur livet i Thailand var och noga dolt sanningen för sin nye vän och hans familj. Zirita hade många gånger gråtande lagt sig på det kalla cementgolvet på sin sovmatta. Sängen hade sålts för att köpa mat till restaurangen och när ingen längre kom för att äta var huset tomt på möbler och saker. Hungrig och frusen tillbringade hon sina sista dagar på verandan där insekter fångades och sedan stektes till lunch och middag.
"Får jag komma in?" Kalle satte in en fot i dörrspringan, men väntade tills han fått ett jakande svar innan han klev in. "Zirita och hennes familj är antagligen döda." Han sade orden innan de rullat runt för många gånger på tungan. "Jag är ledsen hjärtat, jag kan inte ljuga för dig. En fotograf berättade att han sett deras hus skjutas sönder." Ingbritt stod utanför dörren och väntade tills Kalle var klar, sedan gick hon in och sällade sig till de andra. Ståendes i en ring höll de om varandra och delade smärtan.
I Signes rum syntes en lite ikon på datorn. Den blinkade intensivt flera gånger och en kort signal hördes. Du har mejl stod det med röda bokstäver.
Anitha Östlund, ordälskande, jobbsökande, fantasirik kvinna på 45
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
