Äldsta sonen kom. Jag frågade hur det har gått med träningen. Jag var inte där idag, svarade han. En lång paus. Jag har en dålig nyhet, sa han. Glenn är död, självmord, drunknat.
Knivsticket i hjärtat gjorde ont. Som barn lekte Glenn ofta med våra ungar på gräsmattan. Spelade fotboll, spelade tennis och jag var rädd att fönsterrutorna skulle krossas. Glenn hade ett annat språkbruk än vi. Han svor mycket. Och varje gång som han sa fula ord fick han ett gult kort. Bara en gång fick han rött och då fick han gå hem. Han var ofta hos oss över natten.
För ett par år sedan besökte han oss. Han tyckte att huset luktade lika gott som när han var barn. På gräsmattan sparkade han boll. Jag kände på mig att han var lycklig. Nu är han död.
Några år tidigare, en sen kväll, hade hans syster klätt av sig och satt kläderna i ordning vid räcket på Tjörnbron. Sedan hoppade hon .
*
Min gudfar stupade i kriget. Jag var två år då. Minnet av honom finns i fotografierna. Min mormor, mor till tio barn, dog i en tågolycka. Morfar dog sex månader senare av sorg. Jag var fyra år då. Min farfar dog innan jag föddes. Han dog i ett astmaanfall. Farmor dog av åldern.
Som barn bodde jag och min familj i ett envåningshus, ett hyreshus för sex familjer, ett rum och kök i varje lägenhet. Vedspis, dricksvattnet fick vi hämta från en 20 meter djup brunn, utedass. Sommar som vinter. I gavellägenheten dog familjefadern i tuberkulos. I nästa lägenhet dog mannen i lungcancer. Han hade rökt hela sitt liv.
Tredje lägenheten var mitt hem. Jag var rädd att döden skulle drabba vår familj. Men han hoppade över oss. I fjärde lägenheten dog fembarnspappan i en bilolycka. Efter det tycktes döden lämna vårt hus i fred.
Om kvinnan i femte lägenheten berättades det att under kriget hade hon klättrat till kulsprutegevären på livsmedelsbutikens tak och skjutit ner ett ryskt bombplan som hade bombat grannhuset. I sjätte lägenheten bodde en familj med två barn. Äldsta sonen var "oäkting". Styvfadern behandlade honom illa. Han fick alltid städa, diska, hämta ved och vatten, handla, hjälpa med tvätten i den gemensamma tvättstugan. Han hade sällan tid att spela fotboll med oss andra på gården. En dag hade han bråkat med styvfadern, gick upp på vinden och hängde sig.
På somrarna var vi varje dag på stranden vid den lilla insjön. En dag sa folket att man befarade att en liten flicka hade drunknad. Jag dök ett par gånger utan resultat. Tredje gången hittade jag henne. Hon var död och blev nio år gammal.
*
Bästa kompisen i skolan och jag tränade backhoppning. Vi hade tränat länge i lilla backen och vi tyckte att det var dags för den stora. Vi drog sticka och han fick hoppa först. Han kunde inte hålla balansen och ramlade mycket illa. Till mig sa han att jag inte fick hoppa. Där slutade min backhopparkarriär. Senare när han hade gift sig och fått ett litet barn dog han i en bilolycka.
I skolan var jag elevrådets ordförande. Vissa lärare tyckte inte om det. Efter min skolavslutning valdes en ny ordförande, lärarnas kandidat. Det blev övermäktigt för honom. Hans dagar slutade i äkta japansk harakiri. Han sprättade upp sin mage.
Jag hade fått en ny kompis som bodde i Munkedal. Han gjorde sin värnplikt och fick bland annat köra en traktor. En dag välte traktorn och han hamnade underst och klämdes till döds.
En annan kompis i Uddevalla arbetade som resemontör. Han hade gott om pengar och han kunde köpa en Ford Cortina GT. En snabb bil. Varje gång jag åkte med honom var jag livrädd. Han körde vårdslöst och våldsamt. Jag var borta elva månader, gjorde min värnplikt på andra sidan Östersjön. När jag kom tillbaka var han som en annan människa. Han hade förlovat sig och fästmön väntade barn. Han körde sin bil på ett betryggande sätt. Det var en njutning att få åka med honom.
En dag när han var på väg hem från jobbet i Göteborg mötte han en raggarbil som körde på fel sida av vägen. Det blev frontalkollision. Två dagar senare dog min kompis. Hans far var ställningsbyggare på Uddevallavarvet. Han ramlade och slog ihjäl sig ett år tidigare.
I Lumpen på andra sidan Östersjön straffades en av värnpliktskamraterna. Hans straff var att stå vakt vid ammunitionsförrådet, ensam på natten. Det var enda stället där vakterna använde skarp ammunition. Vi vaknade på natten, det hördes en k-pist-salva. Han hittades död och blodig i snön. Självmord.
*
I hissen på kontorsbyggnaden på Kockums mötte jag en kollega som jobbade på samma avdelning som jag på ritkontoret. Han sa att han åkte hem för att han mådde dåligt. Nästa dag fick jag veta att han hade dött i hjärtinfarkt. En annan kollega som bodde utanför Malmö och åkte tåg till jobbet hoppade av tåget och slog ihjäl sig. Varför han gjorde det fick jag aldrig veta.
Från fönstret på ritkontoret såg jag en fartygssektion falla och en man hamna under den vältande sektionen. Det var maken till en kvinna som gick i konstskolan tillsammans med mig.
Carlo på Sydsvenskan. En trevlig och pratsam man med dansk humor. Han var överviktig och vägrade åka med i min lilla Fiat 127. Jag hade en ledig dag när telefonen ringde. Carlo är död. Hjärtinfarkt. En annan arbetskamrat fick fel i ögat. Det visade sig vara cancer. Ett år senare var han död. Tredje arbetskamraten, en snygg kille tyckte jag, kom inte till jobbet. Han hade begått självmord. Familjen hade ekonomiska problem och hustrun hade vänstrat med förmannen. Femte arbetskamraten förutspådde att han skulle dö i cancer. Hans två systrar hade gjort det. Tre år senare var han död, i cancer.
*
Min far dog på sjukhuset. I den senare delen av livet hade han fått problem med nerverna. Kanske var det krigsminnen som var en av orsakerna till problemen. Han hade dödat ryssar och hans krigskamrater hade stupat. När finska armén retirerade tvingades han bränna sitt barndomshem. Dessutom blev han sårad två gånger. Sjukhuset sa att det var hjärtat men min bror tror att det var för hög dos medicin som var orsaken till hans död. Det utreddes aldrig.
Min mor fastnade i maskinen på fabriken. Hon var millimeter från döden. När hon kom hem från sjukhuset berättade hon att hon hade en dröm natten innan olyckan. Hon drömde att hon hade dött. Man ville begrava henne i en ekkista men hon vägrade. Hon sa att hon ville bli begravd i en vit kista. Som sagt, hon dog inte i olyckan. Hon sa alltid att när hon dör vill hon ha en vit kista och så vill hon dö på sommaren när det är ljust.
Hon dog i mars, mitt i vintern. När hon begravdes var marken täkt av snö. Solen sken och ett konstigt väderfenomen gjorde att samtidigt som solen sken kom snön från himmelen som vita slöjor. När vi hissade henne ner i graven rörde jag vid kistan och sa med tårar i ögonen: "Hej då morsan, du fick som du ville, en vit kista och i dag är det årets ljusaste dag."
En natt hade jag en dröm. Jag gick med min svärmor på en stig. Helt plötsligt försvann hon i ett vitt hus. Jag gick efter men hittade inte dörren. Hon började banka på väggarna, ropade mitt namn och bad mig släppa ut henne. Jag hittade inga dörrar och inga fönster. Jag blev förtvivlad. Då ringde telefonen. Det var svärfar. Din svärmor har dött, sa han. Klockan var tre på natten.
Min svärfar var personalchef på kollektivjordbruket som också innebar otaliga möten med ryssarna. Och på dom mötena var det många flaskor vodka som tömdes. Han var asfull varje gång han kom från dessa möten. Det gick inte att säga nej till vare sig ryssarna eller vodkaflaskorna. Efter murens fall föll också han. Han dog av alkoholskadorna.
Unto Seppälä, - i livet.
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
