 |
POLITIK & SAMHÄLLE
Artikel
av Ulla Sarja
publicerad 11 mar 2010 kl. 11.18:
I begynnelsen fanns Ordet #1
I begynnelsen fanns Ordet och Ordet var skapat av Mannen. Detta kan låta provokativt men åtminstone enligt vissa forskare är detta en sanning.
"När ordens användare började förstå vilken betydelse det fanns i att ge tingen namn började den som var orsaken till maskulinitet kalla sin kropp för "male" och sig själv för "man". Den som var orsaken till femininet kallade sin kropp för "feme" och sig själv för "fem". De såg att det var klokt att ge båda namn som sig själva, som separata namngivande agenter och därför kallade de visdomen för sapience. Som en grupp kallade de sig själv för homo sapience, levande varelser, uppmanade att vara kloka, vilket betyder att de kan ge namn till realiteten som den reflekteras i språket. Flera decennier senare började mannen tro att han hade en speciell kraft till nyskapande och han blev övertygad om att fem inte var som han och därför var hon ond. För att göra henne mer lik honom gav han hennes kropp ett nytt namn, fe+male och hennes medvetande kallade han för wo+man. Därefter skapade han ordet hu+man för att kalla hela den mänskliga rasen så och han slutade samtidigt att använda namnet sapience. Ordet hu+man fick wo+man att känna sig inkluderad i ordet. Mannen trodde att ordet hu+man tilldelade nyskapandets godhet till wo+man och hennes godhet gjorde henne lik honom själv. Efter flera tusen år hade fem glömt att hon hade någon gång kallat sig för fem. Wo+man kände aldrig att hon trivdes i Mannens Republik men hon kunde inte ge namn till sin känsla av obehag. En dag tog hon mod till sig, ställde sig upp framför mannen och sa: "Jag är inte wo+man". Mannen sa "OK, Vad är du? Vad är ditt namn?" Hon visste inte. Hon kunde inte ge sig själv ett namn. Och mannen sa: "Wo+men som inte vet vilka de är, är dumma wo+men." Så fem fortsatte att vara en man som kallades för wo+man."
Det finns flera lingvister som har gjort undersökningar om maktrelationer mellan män och kvinnor och språkets påverkan på dessa. Språket spelar ju en stor roll i utvecklandet av självkonceptet och självvärderingen. Redan som liten ger lärandet av ett språk barnet ett verktyg att använda i byggandet av sitt självkoncept. Bara en talande människa är kapabel att reflektera över sig själv och sitt beteende. Språket är inte viktigt bara för den tidiga självutvecklingen utan i allmänhet behjälplig i att organisera erfarenheter, lika väl allmänna som sådana som är relaterade till den egna personen.
Det finns olika åsikter om påverkan om det sexistiska språket. Detta gäller till exempel användandet av de engelska pronomen "man" och "he" för att beteckna båda kön och dessutom har vi det universala svärordet "Son of a Bitch".
Ordet "son" har en neutral klang men det dåliga refereras till modern. Jag är alltså Bitch medan mannen är min Son. Användandet av den obestämda artikeln "a" framför "Bitch" tyder dessutom att det kan handla om vilken bitch som helst, underförstått: alla kvinnor är bitches, därför behöver man inte syfta på någon bestämt bitch. Detta är min tolkning om uttrycket.
Det finns forskare som har visat att användandet av maskulina uttryck (he, man) eller feminina uttryck (feminist, she) influerar bedömandet i visuella diskrimineringsuppgifter. De här termerna innehåller förväntningar av rollbundet beteende som påverkar det sociala beteendet. Det sociala beteendet i sin tur påverkar självkonceptet och byggandet av ens egen rollidentitet som kan bli så stark att det kan upplevas som ett fängelse. Om man ser närmare på hur skillnaden mellan man och kvinna är konstruerat kommer man fram till att man står för det universella, allmänna och kvinna representerar det som avviker från normen och som därför definieras som den andra (other). Detta leder till att kvinnor är tvungna antingen att leva sina liv i man-made world eller, om man vill åstadkomma något, i no-woman´s land.
Louise Goueffic, som jag citerade ovan, har räknat ut att i den "manliga språkpyramiden", med ordet man överst, finns 8000 man-baserade ord. Detta betyder alltså att vi, varje gång vi öppnar munnen, talar mannens språk. Goueffics undersökning gäller först och främst det engelska och franska språket men det intressanta är att till exempel ordet "parent" (förälder) kan härledas till "pater-father" (fader). Hon tar även upp religionens roll i världsbilden, mannen som Guds avbild. Hon gör skillnad mellan "theology", studerandet av det manliga som ett övernaturligt subjekt i universum, och "sheology", studerandet av femeness, som subnaturligt eller ett fe+male (kvinnligt) objekt. Notera skillnaden mellan att vara ett subjekt och att vara ett objekt: subjektet agerar, objektet gör det däremot inte.
Det finns även stora könsskillnader i användning av språket. Till exempel lingvisten Lakoff hävdar att kvinnor är mer benägna att använda lexikalt försiktiga yttranden (you know, sort of, well, you see). Vidare använder kvinnor mer påhängsfrågor (isn´t she/he?), tomma adjektiv (divine, charming, cute), förstärkande ord (just, so), hyperkorrekt grammatik och superartiga former. Detta känner vi alla igen, och att tillägga till exempel "eller vad tycker du"? efter det man precis har sagt, ger ett osäkert intryck. Det finns även viss karakteristika som betecknar den kvinnliga respektive manliga språkanvändningen. Kvinnor talar mindre, talar kortare tid, känner sig hämmade och vill få det överstökat. Vidare använder kvinnor dialogiskt tal och talstrategin är självutplånande. Dialogiskt tal tyder också att man diskuterar olika möjligheter istället att lägga fram ett klart besked. I vissa fall kan detta vara bra men inte alla. Kvinnor har en benägenhet att förringa sin insats genom att sätta pronomen efter verbet, vilket tonas ner och är icke-aktivt: "gör man detta så..." i stället att säga "om jag/vi gör det så..." Kvinnor underlåter att genom information framhäva det positiva om sig själva, har en tendens att empatisera med andra och använder mindre komplexa meningar.
Att kvinnor använder mindre komplexa meningar kan bero på ovanstående; de vill få det hela överstökat och fort. Sammanfattningsvis är det kvinnliga språkmönstret diskret, självutplånande och dialogiskt.
Vad ska detta vara bra för? Det finns förstås positiva aspekter som till exempel att man har lättare att få i gång en diskussion och att man tar mer hänsyn till andras åsikter. Men varför gör inte männen detta? Därför att de vill bestämma utan onödiga diskussioner och att vägra diskutera saken eller nonchalera andras åsikter är ju en av maktutnyttjarens strategier.
Läs fortsättningen på denna artikel här
Litteratur:
Goueffic, L. (1996). Breaking the Patriarchal Code: The Linguistic Basis of Sexual Bias. Manchester, USA: Knowledge, Ideas & Trends, Inc.
Holmes, J. (1992). An Introduction to Sociolinguistics. NewYork: Longman Publishing.
Huisman, J. (1987). The Family of Women: A Linguistic Analysis of the Feminist Discourse on Feminity, Equality and Difference. I D. Brower & de Haan, (red:er). Women´s Language Socialization and Self-image. Holland, Dortrech: Foris Publications.
Markus, H.R. & Kitayama, S. (1991). Culture and Self: Implications for Cognition, Emotion, and Motivation. Psychological Review, vol 99, 2, 224-253.
McConnel, A. R. & Fazio, R. H. (1996). Women as Men and People: Effects of Gender-Marked Language. Personal and Social Psychology Bulletin, vol 22, 10, 1004-1013.
van der Meulen, M. (1987). Self-concept, Self-esteem and language: sex Differences in Childhood and Adolecence. I D. Brower & D.de Haan (reds). Women´s Language, Socialization and Self-image. Dordrecht, Holland: Foris Publications.
Tannen, D. (1994). Prat från 9 till 5: Om kvinnors och mäns samtalsstilar på jobbet. Finland: Wahlström & Widstrand.
|
