På Leif Blombergs tid när jag satt i Rådet för Integration och etnisk jämlikhet begärde jag ofta ordet för att framföra ett enkelt budskap: integration är ömsesidig. Samhället förändras så man får tänka på vilket samhälle man ska integrera de etniska minoriteterna till: det samhälle som fanns innan de kom - eller till det mångkulturella samhälle som de tillsammans med ursprungsbefolkningen utgör.
Det var för snart 10 år sedan. Men än idag insisterar huvuddelen av debattörerna på att integration är endast avsedd för invandrare. Än idag talas om integration som något som berör någon annan - aldrig mig själv. Integration har för den som ska integreras blivit ett alltmer negativt ord, något man tillämpar på och ska förändra den som inte är som majoriteten. Minoriteten är ett objekt som ska formas och majoriteten står modell för hur man ska vara. I den syn på integration som råder blir minoriteten en syndabock. Det är minoritetens fel om de inte får jobb och bostad. De har inte integrerat sig, säger man då.
Och då blir diskriminering det straff som den icke-integrerade får. "Skyll dig själv om du inte vill heta Kalle utan insisterar på att heta Khaled. Skyll dig själv om du insisterar på att ha på dig det där klädesplagget på huvudet som du älskar och alla andra hatar. Skyll dig själv om du är mörkhårig och mörkhyad fast man kan färga håret och försöka operera bort utomnordiska ansiktsdrag. Skyll dig själv om du insisterar på att fortsätta att vara du."
Men det allra värsta du kan göra är att vara muslim! För då är du en kombination av allt det där som inte går att förena med svensk kultur. Spelar ingen roll om du föddes i Sverige av svenska föräldrar! Har du gått över till islam är du inte längre svensk. Det säger det svenska folket. Numera inte bara genom att ropa efter dig i gatuvimlets anonymitet ett självblottande "Åk hem till Iran arabkärring", utan i fullt ordnade former i en utredning av Integrationsverket, Integrationsbarometern, som givetvis måste ses med kritiska ögon, med tanke på frågeformuleringarna. Men det går knappt att förneka att islamofobin är den största fobin i landet.
Så var det före sommaren 2005. Den svåraste, mest tragiska sommaren jag har upplevt. Nu efter London och Thomas Bodströms kraftpaket mot mänskliga rättigheter och inte minst efter riksnyheten om att Nalin Pekgul "måste lämna Tensta på grund av muslimska extremister" är muslimerna förutom att vara svårintegrerade också farliga, misstänkta, brottsliga och några som bara helt enkelt ska hållas borta från andra människor. Några som mänskliga rättigheter inte är avsedda för. Några som man får hata och förtala.
När muslimerna konsekvent och ihärdigt bestämt tar avstånd från terrorhandlingar av alla slag, vem bryr sig om det? Det gör ju inga spännande rubriker! Att Nalin fick bättre ekonomi sedan hon sitter i riksdagen och vill ha finare lägenhet och bättre skött närområde - inte ett dugg dramatiskt! Ingen bra rubrik, så vi tar en annan mer säljande - mer tidsenlig. Mer politiskt rätt!
När jag i höstas, efter utgivningen av Integrationsbarometern jämförde muslimernas situation idag med judarnas strax innan nazisterna tog över fick jag ett antal hotbrev och hotfulla påringningar. Kom jag för nära sanningen? Mönstret av uteslutande, hatpropagandan, stereotyperna i media har i alla fall påfallande likheter med den förföljelse som judarna drabbades av före själva utrotningen.
Kanske vore det värdefullt för oss muslimer att ha en debatt med judarna i Sverige om hur vi ska undvika upprepning av Förintelsen - av muslimerna. Den debatten vore nyttig för allmänheten att ta del av, med tanke på hur muslimer föreställs vara negativa gentemot judarna - vilket är helt absurt. Tyvärr inser bara de troende på båda sidorna - men få andra - att de motsättningar som finns handlar om olika syn på världspolitik och olika uppfattningar om hur statsgränserna skulle dras - eller inte dras. Inte om tro och etnicitet. För oss troende - oavsett religiös hemvist - är gudstron en livskraft och bro mellan människor.
Judar och araber har levt tillsammans i arabvärlden i över ett tusen år - utan blodiga konflikter. Mina första kontakter med judar fick jag på en semesterresa i Marocko för tjugo år sedan. De var mycket synliga och en helt naturlig del av stadsbilden. Kanske behöver politikerna i Frankrike åka på studieresa till t ex Marocko och lära sig hur man handskas med minoriteterna. Den harmoni och samlevnad mellan olika religioner som jag fann där har västvärlden en hel del att lära sig av och det brådskar med den lärdomen.
Helena Benaouda, Ordförande Sveriges Muslimska Råd
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
Stefan Whilde
