65 000 människor har röstat på Aftonbladet.se i frågan "Är det värt tusentals döda att störta Saddam?" och drygt 50 procent har svarat Ja.
Men för i helvete. Hur kan ni sitta på era arslen här hemma i svedala och på fullt allvar mena att det är värt ett antal tusen (hur många specificeras inte) dödsoffer, varav dom flesta är civila irakier, i jakten på Saddams skalp? En Saddam som för det första jagas på grund av att han är ett hot mot världsfreden. Jojo, oj så många massförstörelsevapen har han uppvisat nu när han har chansen att knäcka Stora Satan på hemmaplan. Inte så mycket som en enda liten kemisk boobytrap har snubben lyckats detonera och för det andra: Att "befria iraks folk" (är det någon som verkligen svalt den progagandan, så hosta genast upp) genom att ta död på den, är det en önskvärd typ av befrielse?
Låt mig ställa en fråga till dig som tycker "det är värt tusentals (fortfarande ospecificerat hur många tusen) döda för att störta Saddam", vilka av de dina är du beredd att offra? Vilket unikt Liv skulle du vara beredd att förpassa till dödsriket för att störta Saddam? Är Farmor en acceptabel förlust? Eller kanske Lillebrorsan? Eller Morbror Arne? Eller varför inte din Mor? Eller din Son? Eller kanske var och en av dom ovan nämda?
Denna hypotetiska fråga är för alla svenskar - just det - hypotetisk, men kära Bertil i Bromölla, I've got news for you. Bara för att saker och ting inte sker på din bakgård, så betyder det inte per automatik att dom inte existerar. Jag vill att du tänker (jo snälla, försök) dig in i följande situation: Du heter inte Bertil längre, du heter Hamid och är bor i Bagdad. Du är 17 år gammal och ditt liv har just slagits i spillror. Över det som är kvar av den vitrapperade vardagsrumsväggen sitter resterna av din familj utsmetad. Du behöver inte ens titta närmare för att inse att den grå massan nere vid vänstra hörnet för mindre än en minut sen var din pappas fortfarande aktiva hjärna.
Har du fortfarande inte förstått att detta är en realitet för många av de människor som oskyldigt befinner sig i krigets skottlinje, och fortfarande anser att det är en acceptabel förlust även om det skulle vara din familj, så kan jag bara be för din arma själ. Och jag undrar hur det skulle se ut i detta förskonade samhälle om detta tänkande applicerades på andra frågor. Är du beredd att offra tusentals män för att få fast en våldtäktsman?
Jodå, jag kan ställa den frågan. Att jag kan. Jag kan blanda precis hur hejvilt jag vill, av en enda anledning: frågeställningen är relevant. Att den är. Offrande av oskyldiga får nämligen aldrig någonsin degraderas till huruvida offret är något vi själva kan råka ut för, eller något vi själva orättfärdigt kan få våra liv förstörda av. Eller till och med tagna av. Vi kan inte leva efter parollen: Whatta fuck, det var ju attans osis för honom, men lite svinn får man alltid räkna med.
Att offra oskyldiga för "en god sak" får aldrig bli acceptabelt. Aldrig. Alldeles oavsett dilemmats natur eller dignitet.
Så kom igen, Bertil, rada upp dom av de dina du är beredd att offra. Kom igen, för nu synar jag dig.
Lena Vikberg,
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
"Vapen som exporteras används ofta i inbördeskrig som orsakar fattigdom och flyktingströmmar." Foto: flickr/DFID - UK Department for International Development (BY CC 2.0)
Magdalena Klinga
