KROPP & SJÄL
Artikel av Lennart Karlsson publicerad 15 jan kl. 06.00:

Hur nöjd är du med livet, på en skala från 1-7?

"Nu har man räknat ut att den genomsnittliga livsnöjdheten ligger på 5,7. Jag förmodar att nivån växlar hela tiden. Så när någon frågar hur jag mår så brukar jag säga att jag ligger på 4,9."
En gång i mitt förflutna liv jobbade jag på PUB. Vid ett tillfälle fick jag i uppdrag av förman Alpadie att åka till Beckomberga med en stor kartong med skor. Att komma dit var en skrämmande upplevelse. Jag gick där i korridoren längs "cellerna", som bestod av gunnebostängsel. När de arma knäppgökarna fick syn på mig började de rassla i stängslet och väsa åt mig. Tveksamt om de kunde tala. Jag ryggade tillbaka av obehag. Olle Hedberg skrev ju boken Djur i bur. Han hade kanske varit på Beckomberga på studiebesök.

Jag tänkte på de arma krakarna på Beckomberga när jag läste att någon akademisk knäppgök hade konstruerat ett index i livsnöjdhet med skalan 0-7. De på Beckomberga hamnade nog på 0, om de nu inte var under nollstrecket. Nu har man räknat ut att den genomsnittliga livsnöjdheten ligger på 5,7. Jag förmodar att nivån växlar hela tiden. Så när någon frågar hur jag mår så brukar jag säga att jag ligger på 4,9. Men i går kväll när jag åt en brakmiddag och drack vin därtill så var jag uppe i 6,3.

För att komma upp i 7,0 fordras något alldeles speciellt, att man är otroligt lycklig. Nu är det ju så att man inte kan vara lycklig längre än tre månader, sen står man inte ut längre. Man måste deka ner sig och känna sig riktigt eländig för att sen ta nya tag och gå vidare. Det finns ett uttryck på latin, ”Ars semper gaudendo”, konsten att alltid vara glad. Men det är lättare sagt än gjort. I regel orkar man inte vara glad i mer än fem minuter.

Livet består av ett antal lyckliga stunder. Dessemellan är det leda, jämmer och elände. Nu läser jag i DN att det finns två skolor när det gäller inställningen till livet. En företräds av den glade nyliberalen Johan Norberg, som tycker att det är roligt nästan jämnt, särskilt på jobbet. Den andra skolan företräds av herr akademiledamoten Peter Englund. Han tycker att livet inte är nåt att skratta åt. Livets realiteter är elände och tragik. Möjligen har han läst för mycket om hur det var i skyttegravarna under första världskriget. Där var livsnöjdheten säkerligen på bottennivå.

Nu har jag skrivit den här texten och livsnöjdheten har stigit till 5,8.