Skriv idag om: Bostadsrätt vs hyresrätt? | Egyptens presidentval | EU-toppmötet Börja här!
POLITIK & SAMHÄLLE
Artikel
av Anna Drangel
publicerad 30 okt 2003 kl. 23.26:
Hur mycket ska man stå ut med?
Nu är jag jätteförbannad. Har precis blivit utskälld av en förälder. Jag jobbar på en förskola på en avdelning för femåringar. Ett ganska kul jobb många gånger, men ofta väldigt, väldigt jobbigt.
(Läs min text "Galonishelvetet" så kanske ni får en inblick i hur det är).
Ibland kan jag faktiskt tänka att det är föräldrarna som är det största problemet för oss som jobbar med barn. Man undrar ibland vilken planet de lever på. Har de inte hört talas om nedskärningar och personalbrist, eller har det gått dom spårlöst förbi?
Just idag var en sån dag då jag helst av allt hade varit hemma för att kurera min förkylning, men har istället gått till jobbet på grund av personalbrist. (Jag är ensam med tio barn. Vill du bli långtidssjukskriven - ta ett jobb inom offentlig sektor!) Hur som helst. Jag står och skär frukt till barnen som är på väg in från att ha varit ute. Jag känner mig ganska nöjd med att jag har klarat mig igenom dagen utan några större missöden och utan att ha fått den där brännande migränen. Plötsligt står en mycket ilsken pappa bredvid mig och bara utstrålar kokhet ilska. Hans dotter har haft för lite kläder på sig när vi var ute, menar han. Jag försöker resonera med honom, men han är onåbar. Jag försöker förklara att jag har försökt få henne att sätta på sig mer kläder, men att hon svettades och var varm. Jag har tjatat på henne. Jag har frågat henne med gullegull röst. Jag har gjort allt som jag kan för att försäkra mig om att hon inte fryser. "Nej!" har hon svarat gång på gång och jag ville inte "tvångskläpå" henne mer kläder. Hon är i varje fall fem år och eftersom vi inte var ute mer än en dryg timme, lät jag det vara. Hon är tillräckligt gammal för att känna om hon till exempel fryser om händerna. Jag kan ju inte limma fast vantarna i barnens jackor. Vill dom inte ha dom på sig, kastar dom av sig dom och jag har inte ögon i nacken. Jag har inte möjlighet att vara överallt hela tiden. Och när vi är ute på gården är vi ibland tre fröknar på trettiotvå barn. Jag gör så gott jag kan i mina förmaningar och omsorger för barnen. Jag är ingen superrobotmänniska!
Pappan var helt utom besinnig. Han kokade. Hans ord for som knivar genom luften mot mig. Jag kände mig uppriktigt rädd. Efter att jag stått där som ett riktigt tjänstehjon och tagit emot hans galla som han spydde upp gick han tillslut. Jag sa hejdå och han mumlade något ohörbart, sedan tog han flickans blöta, sandiga fingervantar och slog dom med en rejäl smäll i bordet bara en halvmeter framför ansiktet på mig. Jag bara stod och stirrade. Det kändes som att han hade gett mig en mental örfil. Det brände i ansiktet på mig och jag kokade inombords. (Det kändes så overkligt så jag undrade om jag var med i någon dålig såpa där producenterna utsätter en för förnedrande beteenden. "Big Little Brother" kanske.)
De flesta föräldrar är som tur var inte så här. Visst kan dom ha synpunkter, men dom har också ett hjärta. De SER oss som jobbar med barnen - vilken situation vi ibland befinner oss i - och dom förstår. Dom är människor. Det är tur att det också finns goda föräldrar som kan ge oss som jobbar med barn uppskattning när det känns tungt. (För i lönekuvertet syns det ju verkligen inte.) Mitt mål är att ge barnen jag jobbar med en bra start i livet. Det är ett viktigt jobb, men gud så otacksamt.
Anna Drangel, mångsidig
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
Maria Wetterstrand
Sandra Lundgren
