Skriv idag om: Sverige och korruption | Löfvéns riksdagsutanförskap | Kärnkraftssäkerheten i Sverige Börja här!
POLITIK & SAMHÄLLE
Artikel
av Lars Nilsson
publicerad 18 maj 2009 kl. 17.44:
Hur man krångligt väljer 18 personer
EU kritiseras med rätta för tokflyttningarna mellan Bryssel och Strasbourg och den vansinniga halvårskarusellen mellan ordförandeländerna. Men det stundande EU-valet är också ett slöseri.
Låt mig först säga att jag är en varm anhängare av EU, som freds-, samarbets- och handelsprojekt. Jag anser också att vi så snabbt som möjligt skall övergå till Euro. Men med det sagt får man inte blunda för unionens fel och brister.
Parlamentets förflyttningar mellan Bryssel och Strasbourg beräknas kosta i storleksordningen 4 miljarder kronor per år. Det är en liten finess som fransmännens duktiga jurister naglat fast i diverse dokument redan från unionens begynnelse och som är omöjligt att ändra, om inte övriga länder särskilt önskar, att Frankrike skall lämna samarbetet!
Halvårsrotationen mellan ordförandeländerna (som förhoppningsvis upphör om Lissabonfördraget går igenom) är förvisso extremt populärt bland många regeringschefer, inte minst från de små medlemsländerna, men kostar också stora belopp. Merparten står dock det enskilda ordförandelandet för. Och det gör man så gärna. Regeringen har budgeterat ca 1 miljard för höstens spektakel (vilket troligtvis inte kommer att räcka) och lägger man till ca 0,5 miljarder för övriga EU kommer man upp i den nätta summan av 3 miljarder per år.
Men som sagt, ordförandeskapet är populärt. Man drar sig lätt till minnes den hybris som drabbade Göran Persson det närmaste året efter Sveriges förra ordförandeskap. Han förklarade sig då vara trött på alla inhemska politiska futiliteter efter att ha diskuterat väsentligheter och blivit Du och Bror med ledarna för Tyskland, Frankrike, England. Även Bush fick en uppmuntrande klapp på huvudet från kungen av Katrineholm allt medan Perssons egen popularitet växte.
Reinfeldt skall nu i höst försöka göra om konststycket att framstå som både världsvan och statsman i syfte att stärka både den egna och Alliansens image. Så visst förstår man att ordförandeskapet är en kittlande utmaning för Europas ledare. Vi får se hur han lyckas.
Det vi nu i juni står inför är att vi skall välja 18 personer till EU:s parlament, varav majoriteten av kandidaterna (som har möjlighet att inväljas) är före detta politiker som partierna av olika skäl vill ha bort från den inhemska politiska scenen.
För (S) kandiderar exempelvis den passionerade EU-motståndaren Marita Ulvskog (fd partisekreterare) som Mona Sahlin strippat från allt inflytande i partiet. Redan tidigare sågade (M) av den gren, som den inom den nuvarande partiledningen genuint avskydde Gunnar Hökmark (också fd partisekreterare), klängde sig fast vid och förvisade denne till öknen i Bryssel. Inte oväntat kandiderar han igen.
Och så här kan man hålla på och rabbla CV för många av partiernas kandidater.
Några siffror på vad valet kostar har jag inte hittat. Rent allmänt är det svårt att få tag i kostnader för val. Det gäller även riksdags-, landstings- och kommunalvalet 2006. Försiktiga skattningar för valet 2006 antyder dock kostnader i storleksordningen 0,6 miljarder.
I går kväll skulle man i SVT ha haft en partiledardebatt om EU-valet. Den ställdes i sista stund in och ändrades till en inrikespolitisk debatt. Till Reinfeldts försvar kan sägas att han åtminstone reagerade lite småilsket mot ändringen medan övriga partiledare nog mer drog en lättnadens suck. Enigheten var för övrigt påfallande när det gällde förståelsen för att folk anser valet mindre viktigt och att valdeltagandet därmed blir lågt.
Det framkom också att det enskilt viktigaste skälet för samtliga partier att över huvud taget engagerar sig i EU-valet är att bevaka sina positioner gentemot övriga riksdagspartier och hindra Piratpartiet och Junilistan att få säte. Partiernas valprogram inför EU-valet är därför inte helt förvånande närmast ett skämt.
Mig veterligt finns det - till skillnad från de flesta EU-regler -inget som hindrar att ett medlemsland låter sitt respektive parlament utse ledamöterna i EU-parlamentet i proportion till det senaste riksdagsvalet. Då skulle både Marita Ulvskog och Gunnar Hökmark kunna hamna i Bryssel och Strasbourg utan att behöva ta omvägen via oengagerade torgmöten i Krylbo.
Varför en sådan ordning skulle vara djupt odemokratiskt förstår jag inte. Tvärtom tycker jag det skulle stärka demokratin genom att man fick raka rör mellan riksdagen och EU-parlamentet och därmed även öka möjligheterna att utkräva ansvar. Med nuvarande ordning har såväl väljarna som partierna minimala (om ens det) möjligheter att ställa de 18 ledamöterna till ansvar för vad man gör eller inte gör i Bryssel och Strasbourg.
Till sist vill jag säga till alla som gnyr över det förväntade låga valdeltagandet och samtidigt förfasar sig över EU:s makt, att allt tyder på att valdeltagandet står i proportion till politikernas makt över medborgarna. Det är därför vi i Sverige har ett högre valdeltagande än USA och har inget att göra med respektive lands demokratisyn. EU är således inte så mäktig som vissa föreställer sig.
Därför hoppas jag att det låga valdeltagandet håller i sig även fortsättningsvis.
Lars Nilsson, bättre ungefär rätt än exakt fel
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
"Vapen som exporteras används ofta i inbördeskrig som orsakar fattigdom och flyktingströmmar." Foto: flickr/DFID - UK Department for International Development (BY CC 2.0)
Lars Nilsson, bättre ungefär rätt än exakt fel
