Sourze har en tid haft en verksamhet där band och artister fått skicka in sina demokassetter för att bli bedömda av gästrecensenter. Sättet på vilket några av dessa recensioner utformades har väckt en del känslor hos banden. Särskilt som en recensent i en sågning inte ens lyckades hålla reda på vilket kön sångaren hade.
Med anledning av detta har jag, som skrivit om popmusik i 22 år, blivit ombedd att skriva något i ämnet. Vad är egentligen vitsen med såna här recensioner? Är det överhuvudtaget meningsfullt att skriva om band vars skivor inte går att köpa?
För mig har det alltid varit självklarhet att skriva om okända band. När jag började skriva, 16 år gammal i en egen tidning, var det naturligt att skriva lika mycket om okända lokala band som om mer etablerade utländska sådana. Nu i efterhand jag kan också se att det var denna blandning - känt och okänt - som gjorde vår tidning relevant.
Den ledande recensenten i Sverige i slutet av sjuttiotalet var Mats Olsson på Expressen. Han sket fullständigt i att följa de stora skivbolagens releaseplaner - vilket de flesta dagstidningar ägnar sig åt i dag - och kunde ibland ge en hel sida åt band som inte ens hade skivkontrakt.
I dag anser sig de flesta recensenter inte ha tid, och framförallt inte utrymme, åt att ägna sig åt den sortens gräsrotsbevakning. Därmed har det skapats en distans mellan recensenter och band, en klyfta som återigen är lika stor som den var på sjuttiotalet innan punkvågen kom och vände upp och ned på allt.
Vems fel är då detta? Beror felet på de alltmer självupptagna och lata recensenterna på dagstidningar vars bildbylines bara blivit större samtidigt som textutrymmet bli mindre?
Jag talar i egenskap av part i målet här, men jag tror faktiskt det för enkelt att skylla på recensenterna, även om vi naturligtvis har en del av skulden. Men jag tror att den främsta orsaken till denna utveckling beror på publiken, på läsarna.
En recension utan läsare är en död recension. Jag tror att ingen i dag längre ser på recensenter som upphöjda smakdomare - därmed inte sagt att det inte finns recensenter som själva gärna ser sig som upphöjda smakdomare - utan använder recensenter som ett slags nyhetsförmedlare och framförallt sorteringsmaskiner.
Man lär sig efter ett tag vilka recensenter som har ungefär samma musiksmak som man själv och använder sedan dessa till att göra grovjobbet. Ingen hinner lyssna på de över 300 nya CD-album som släpps varje månad. I stället låter man ett antal recensenter i magasin, dagstidningar och på nätet, samt inte minst radioproducenter, göra en rejäl grovrensning som man sedan väljer ifrån.
Men hur stort är intresset i dag hos den vanliga lyssnaren att ta del av okända band? Musik har idag för de flesta mest att göra med konsumtion. Folk vill veta vad de ska köpa, inte vad de ska tycka.
För den som spelar i ett okänt band som vill bli känt är det i dag kanske lättare än någonsin att göra sin musik hörd - det är bara att lägga ut musiken på nätet, skivinspelningar kostar dessutom mindre än någonsin - men svårare än någonsin att hitta någon som vill lyssna på den. För att inte tala om hur svårt det är att hitta någon som vill läsa recensioner av det som ingen ens har tid att lyssna på. Om man därför tror att det räcker med att skicka runt en demotejp för att bli upptäckt har man sannolikt en naiv inställning till hur branschen fungerar. Men den som verkligen brinner för sin musik hittar alltid ett sätt att nå ut.
Det är därför som det, hur mörkt och deppigt musikklimatet ibland verkar, alltid fortsätter att komma fram nya band som är mycket bättre än de gamla. Och de kommer alla att börja med att skicka runt demokassetter.
Jan Gradvall, journalist
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
