"Ibland tror jag att vi visste mer om livet när vi föddes och att vi bara blir dummare och dummare. Men det är inte sanningen. Vi har blivit av med något mycket viktigt och vi vet inte ens om det."
På 2000-talet går allting fort. Det går så fort att vi inte riktigt hinner med. Våra reaktioner tycks hela tiden komma lite för sent och dom verkar dessutom inte stämma i proportion till det vi reagerar på.
Världen är ny och vi är inte uppgraderade till att klara av den hastighet i vilket allting rör sig. Kraven vi ställer på oss själva är föråldrade och passar inte alls in i verkligheten. Myndigheter och företag har inte en sportlig chans att följa med i den utveckling som bara väller fram och mitt i detta kaos så finns vi, individen, den lilla ensamma människan. Vi förväntas att passa in i föråldrade system som inte fungerar längre samtidigt som vi hela tiden måste anpassa oss för att hänga med i verkligheten. Vi ska vara målinriktade och flexibla, framgångsrika och harmoniska, välanpassade och innovativa. Dessa egenskaper går inte alltid hand i hand och det ska inte vara ett geni till att förstå att vi lätt kan få problem i vår vardag.
I den värld vi bor i idag är det viktigare än någonsin att vi vet vad vi vill och vem vi är. Tro mig, om inte du gör det kommer alla andra att berätta för dig vad du vill eller vad du ska tycka, vem du borde vara och hur du ska se ut. Vi läser i veckotidnigarna att vi måste älska oss själva som vi är och på nästa sida hur vi ska göra för att se ut som någon annan. Vi matas med sanningar dygnet runt, om och om igen, tills det du hör högst och oftast blir din sanning vare sig du gillar den eller ej.
Något som tycks ställa till problem för oss är alla dessa val vi tvingas göra från morgon till kväll. Det finns nämligen inga nedärvda regler för hur man väljer rätt i dagens röriga samhälle. Vi får hela tiden höra att vi kan göra vad vi vill, och bli vem vi vill. Vi kan själva skapa våra egna jobb som inte ens är uppfunna, vi kan utbilda oss till vad som helst när som helst. Vi kan välja att vara supermammor och stanna hemma och vi kan anställa städerskor och au-pairer. Vi kan vänta till efter 35 årsåldern med att bilda familj och vi kan göra provrörsbarn och adoptera om vi inte kan göra bebisar på egen hand. Vi kan och bör dessutom välja mellan elleverantörer, telefonabonnemang, mobila och fasta, bredbandsleverantörer, och fasta eller rörliga räntor. Vi ska välja pensionsfonder, banktjänster och försäkringar. När vi ska handla mat så väljer vi mellan ett 80-tal olika olivoljor och när vi vill dricka kaffe får vi ut en tvåsidig meny bestående av 42 varianter av något som tidigare endast kunde varieras med mjölk eller utan, socker eller ej.
Vi väljer våra politiker som sedan tvingar oss välja ytterligare i folkomröstningar då vi förväntas fatta beslut som rör framtiden för många generationer. Beslut som inte ens de bästa experter kan fatta utan att tveka åtminstone lite. Dessa val är omöjliga att göra eftersom vi borde förstå vid det här laget att framtiden aldrig kommer att bli som vi vill eller som vi tror att den ska bli. Framtiden blir som den själv vill och vi kan inte ens ana hur det ska gå till.
Men det påverkar inte våra valsituationer. Vi fortsätter glatt att välja. Vi väljer mellan David Letterman och Jay Leno och sen har vi ju den eviga frågan: Aftonbladet eller Expressen som nu har utökats med ytterligare ett val, papper eller elektroniskt?
Vi kan flytta vart vi vill i hela världen och vi kan bli tillsammans och gifta oss med vem vill och sen kan vi skilja oss när vi har vuxit ifrån varandra. Vi kan leva i monogama förhållanden och vi kan åka till Köpenhamn och gå på fetischfester och ha gruppsex. Allt är numera okej och det är hela tiden upp till oss att välja. Däremot har vi ingen annan att fråga om råd än oss själva och eftersom vi varit så upptagna med att sträva, konkurrera och passa in så har vi helt gått miste om det viktigaste av allt. Vi vet inte hur man lyssnar på sig själv. Vi väljer och väljer med ungefär samma entusiasm och allt rullar på.
Jag stod i ostdisken här om dagen och ville ha en brieost. Där tog jag slut, jag fick ett litet återfall och tappade det. Det tog mig ungefär femton minuter innan jag hade tagit mitt beslut och då hade jag vid två tillfällen gett upp och gått där ifrån. Men jag återvände, såklart, brieost stod ju på listan. Varför kostar den ena tre gånger så mycket som den andra? Varför har dom sju nästan lika förpackningar och hur mycket fett är det i dom, hur stor ska jag ha? Ska jag ha en grönmögelost istället eller också? Varför ser den osten ut som en brie men heter något annat och kostar hälften så mycket som den som ser likadan ut men heter Brie, är det något lurt eller vill dom bara vara snälla? Herre Gud, vilken ska jag ta? Något senare har jag två olika ostar i kundvagnen för säkerhets skull och rör mig mot hyllan med bindor. medium eller medium plus? Med eller utan vingar? Extra long eller good night. Hjälp och good night!
Är det konstigt att vi blir lite trötta då och då? Och eftersom depressionssjukdomar är i högsta grad stressrelaterade så är det nästan ett under att inte fler människor tar slut oftare.
Ibland tror jag att vi visste mer om livet när vi föddes och att vi bara blir dummare och dummare. Men det är inte det som är sanningen, sanningen är att vi har blivit av med något mycket viktigt och vi vet inte ens om det. Och det är nu eller aldrig vi måste ställa oss själva frågan "Var är fjärilarna?"
Jenni Berndtson, Jenni Berndtson, www.jbdesign.nu
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
Andreas Björsten