Som singel är det väldigt roligt att "dejta" som det så fint heter. Men när jag får frågan "ska vi fika?" vill jag bara fly. Inför en dejt är det den enda situation som jag ständigt våndas och räds inför. Ett enda tillfälle som jag med alla möjliga medel försöker att undvika. Jag önskar inte ens att min värsta fiende skall hamna i denna sits. Allt börjar med den enkla frågan "ska vi ta en fika?" Med begynnande magont och bultande hjärta försöker jag snabbt som attan att slingra mig. Men frågan är ställd - det råa ägget är tappat och faller ner mot mattan. Det finns ingen återvändo. Att motivera ett "Nej jag vill inte fika med dig. För jag vill hellre gå på picknick i det gröna" fungerar inte. Man svarar helt enkelt inte på frågan "ska vi ta en fika" med att föreslå en aktivitet inom ett annat slags område.
Eftersom situationen jag pratar om är så illmarigt obehaglig föreslår jag aldrig en fika-dejt. Däremot frågar jag gärna ut till en promenad i slottsskogen, pubquiz eller en konsert på Nef. Dessa aktiviteter har de gemensamma nämnarna att de är gratis, betalas över nätet eller innebär flera delbetalningar ("den här rundan är på mig!").
Vad "en fika" har som många andra dejting-aktiviteter inte har är följande: fikan innebär ETT moment med EN fråga där man vill sjunka långt ner till en strand i Thailand. Den innebär ett möte och en process med ett cafébiträde som bara vara i några sekunder, men som sätter alla mina feministiska ideal i gungning. Situationen jag pratar om är givetvis när cafébiträdet först tittar mig osäkert i ögonen, sedan menande mot personen med könet med betalningsförpliktelse, och sen tillbaka till ögonkontakt med mig och säger:
"Vill ni betala ihop - eller var och en för sig?"
Boom. För att slippa konfrontation har jag ställt mig närmast kassan och förberett hundralappen i fickan och pengarna åker fram snabbt som i en avlöning. Rörelsen går så fort att ingen hinner märka. Det är en vindpust som gör att kassörskan uppfattar att hon plötsligt har betalningen under näsan. Inte ens killen reagerar. Men när han ser kassörskan lyfta på klaffen som håller fast sedlarna, trycka ner hundra riksdaler i sedelbunten och räkna ut växelmynten så börjar huvudet snurra. Den första kommentarstypen är den som ställer till vissa problem för framtida dejtande, men som egentligen inte är så farlig. Den bekräftar att det här blir inget mer än en enda kaffe:
"Sweat... Lyx... Kan jag få en bulle också?"
eller:
"Jasså du betalade så länge. Här har du två 20-lappar. Du kan behålla växeln om du inte har några enkronor."
Det värre scenariot däremot är inte det när en kille visar tecken på dålig social kompetens eller snålhet. Den ännu jobbigare situationen handlar inte om pengar eller personlighet. Den handlar om föreställningar, stereotyper och könsideal. Det jag pratar om är den trevliga och fina killen som menar så väl. Killen som kanske inte går i ett ständigt medvetande om hur könsidealen styr våra hjärnor. Samma kille är fullt medveten om att jag har en egen ekonomi, men han får ont i hela kroppen av att stå där med öppen plånbok. Han förstår inte varför, men i samma stund som kassörskan räknar ut växeln på min hundralapp så dör han lite inombords - hans gentlemannaroll är förstörd. Förtvivlat tittar han ner i marken och drömmer om att vi hade gått på bio, om hur han hade betalat biljetterna över nätet och att han sen fick köpa en gigantisk popcornmeny med läsk och två sugrör. När han sedan tittar upp på mig, med den blottade pengapungen i högerhanden säger han dovt:
"Du hade verkligen inte behöva betala det där."
eller kort och gott:
"Varför gjorde du så?"
Så varför gjorde jag så? Alternativet hade varit att göra som vi brukar göra. Låta de sociala föreställningarna tuffa på som ett ånglokomotiv. Men jag gillar verkligen att bjuda folk! Särskilt nya människor jag träffar. Tycker därför det är dags att vi skriver ett nytt kapitel i vett-och-ettikett-boken. Att vi bidrar med en bekvämare situation där även sådana som jag kanske börjar ta initiativ till en fika utan att placeras in i könsroller. Måste Cafébiträdet vända sig till killen för att se om han regelmässigt tänkt fullfölja sitt nedärvda uppdrag som hedersman? Ett mer jämställt servicelternativ hade varit om cafékassörskan identifierade det "dejtande paret" redan i kön och hade detta i medvetandet. Hur lätt man faller i fällan och tänker i normativa termer. Istället kanske hon bara kan slå in två latte och se vad som händer. Då kanske gentlemannen till och med säger: "Vi betalar var och en för sig."
Jämställt, socialt och könsneutralt.
Evelina Bergström,
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
