Att läsa Herta Müllers essäsamling är som att bli smekt inifrån, som att både vakna ur och ramla in i en mardröm, en värld som aldrig någonsin varit perfekt. Men det är Müllers sätt att beskriva det hon upplever, hennes otroligt pricksäkra språk och hennes klarsynta beskrivningar av skeenden och miljöer som fascinerar. Och allt andas poesi.
I sin bok "Hunger och siden" berättar Müller om livet i Rumänien under Ceauşescus vansinniga styre och efter diktaturens fall. Hon berättar om sin exiltillvaro i ett återförenat Tyskland där högerextremismen åter är på väg att växa sig stark.
Müller har en enastående förmåga att beskriva makten i ett sådant avslöjande och naket ljus att den oundvikligen framstår som sjabbig. Medlöpare blir trasiga människor och jakten har börjat.
Müller beskriver så väl hur begreppet "den andre" har rotats och växer idag, hur det alltid är någon annans fel att världen ser ut som den gör. Psykologiska strategier för att både förklara och skyla över syndabockstänkandet genomskådas med en sådan elegans att man nästan känner sympati för de förvirrade och i sinnet svaga.
Som så ofta förr får romerna iklä sig rollen som den andre, utlänningen, sina drygt 600 år i Europa till trots och dagens politiker "stammar fram sina metaforer med gåshud".
"Skjulen får luta sig mot byn, men sedan är det stopp. Zigenarna, som barfota väntar på vintern, får gå förbi fönstren obemärkta och de får köpa något i lanthandeln, men sedan är det stopp. För ett talesätt säger: 'på avstånd är zigenaren en människa'. Man hör det ofta."
I kapitlet "Dammet är blint - solen är en krympling" framträder den romska hopplösheten och utanförskapet i dagens Rumänien. Müller berättar om en pogrom i byn Koğalniceanu då trettio hus brändes ner och 150 romer blev hemlösa. Polisen kände till att det skulle hända just den dagen, och borgmästaren och prästen.
Bengt O Björklund,
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
