Rädslan har transformerats till ilska och hon står där och spottar och fräser fram sitt gränslösa hat. Viveca Seldahl är fantastisk som Rut när hon försöker övertyga Helena Bergströms rollfigur om att hon inte är välkommen i byn, att hon kan ta sitt pick och pack och sina bögkompisar och försvinna. Nu! Det är Änglagård och en de bästa svenska filmscener som gjorts.
Författaren Sara Stridsberg uppmanar i en Expressenartikel (20030820) alla kvinnor att sluta spotta på sina systrar. Det är en tänkvärd artikel och jag kommer genast att tänka på den där scenen ur Änglagård. Fanny är frimodig, levnadsglad, ung. Och blond. Rut är frustrerad, moraliserande, rädd. Rädd för förändringar. Rädd för det okända. Samtidigt är hon stark, andra kvinnor i byn lyssnar på henne. Men här kommer Fanny och raserar på nolltid det Rut har byggt upp.
Det handlar om sexualitet förstås. Den sexuellt bejakande som den mest hotfulla.
Jan Sjunnesson nämner i sin Sourzeartikel "Sexdebatt del 1" om konflikten mellan de sexuellt bejakande kvinnorna och de sexuellt trygga:
"Könspolariseringen i samhället, där mäns och kvinnors sexualitet anses vara olika, framställer mannens lust som okontrollerbar och lättantändlig vid varje tecken på kvinnligt begär. Detta har i sin tur inneburit att kvinnor blivit ansvariga inte bara för sin egen sexualitet utan också även för männens. I denna kontext har kvinnor fått välja om de vill vara sexuellt bejakande (att leva ut sin sexualitet) eller sexuellt trygga (att hålla sin sexualitet inom de skyddande institutionerna). De kvinnor som väljer att bejaka sin sexualitet innebär dock ett hot mot de kvinnor som hellre vill vara trygga, i och med att deras beteende eldar upp de okontrollerbara männen, och det blir därför viktigt för kvinnor som söker trygghet att avskilja sig från de 'dåliga' kvinnorna, så att inte de drabbas."
Rut vill köra iväg Fanny och Zac och resten av patrasket och få slut på "orgierna". Hon är orolig för "att deras beteende eldar upp de okontrollerbara männen". Kanske är hon rädd att hon själv blir tvungen att bejaka sin egen sexualitet, den som hon vill hålla "inom de skyddade institutionerna"? Rädd för kraften, att tappa kontrollen?
Sara Stridsberg menar i sin artikel att det här beteendet är precis vad patriarkatet applåderar åt. Att vi kvinnor spottar på Linda Rosing, Charlotte Nilsson, Pernilla Wahlgren, ger dem skulden för patriarkatet. De får skulden för att de eldar upp männen och deras "okontrollerbara lust". Är det inte så? Vad är vi egentligen rädda för? Och vad säger männen?
Du man, accepterar du uppfattningen att du är en okontrollerbar kåtbock med hjärnan bortkopplad till förmån för skrevet?
Sara Stridsberg menar att männen inte säger någonting, av en speciell anledning:
"Patriarkatet älskar när kvinnor ger andra kvinnor skulden för patriarkatet. Berättar för dem att de är idioter och kossor. Så slipper killarna".
Hon skriver också att hon ville gråta slut på alla sina tårar "när Linda Skugge (det kunde ha varit vem som helst, Belinda Olsson är inne på samma sak) med verkstadskillarna som referens och måttstock berättade för Linda "Big Brother" Rosing i Expressen att alla skrattar åt henne."
Kanske är det så att de kvinnor som skrattar och spottar på sina medsystrar hjälper till att bibehålla ett "system där kvinnor har svårt att nå full frihet"? På alla plan, inte minst sexuellt?
Skratta inte åt dina systrar, uppmanar Sara.
"De är allt du har. Eller: du är allt de har."
Jag är beredd att hålla med.
Anna-Carin Collin, ännu en berättare.
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
Malmö moské
Anna Linusson
