 |
POLITIK & SAMHÄLLE
Artikel
av Andris Kangeris
publicerad 19 sep 2007 kl. 15.09:
Hoppas att Madeleine är död!
Det är en underbart solig höstdag och jag promenerar längs Odengatan då jag slås av en ytterst morbid tanke - hoppas att Madeleine är död!
Vad som utlöste denna tanke var en kvällstidningsrubrik - den löd något i stil med: "Föräldrarna oskyldiga. Tror att Madeleine fortfarande lever."
Jag hade helt glömt bort hela härvan med den lilla flickan som plötsligt försvunnit tills jag blev påmind av rubriken. Och tanken övermannande mig, att om hon skulle visa sig vara död, mördad av föräldrarna, så skulle det i all tragik vara ack så vackert och tidstypiskt.
Tänk er själva. Två psykopatiska föräldrar som mördar sin dotter. Istället för att bara göra vad mördare brukar göra, nämligen gömma undan liket och hoppas att ingen märker det, så tar föräldrarna det hela ett steg längre. De går ut i medierna med snyfthistorier och valser. De lyckas skapa ett sällan skådat världsomfattande intresse kring en persons öde. De får alla på sin sida.
Folk letar i buskage och trädgårdar, spåren leder till Marocko och Portugal och gud vet vart, människor rapporterar minsta lilla misstanke till polisen, folk förhörs och grips och släpps igen och hela tiden står de i förgrunden, de leende psykopatföräldrarna. De glassar i rampljuset, samtidigt som de anlägger sin fasad, sin mask av sorg, de gråter ut i intervjuer i praktiskt taget alla stora medier, de blir kändisar, hela världen pratar om den lilla försvunna flickan.
Sedan kommer uppgifter om att de själva ligger bakom det hela. Men de ger inte upp, de erkänner inte, utan de fortsätter dementera, fortsätter slåss, drar farm hela armadan av vänner och bekanta och advokater och pengastinna donatorer som de lyckats manipulera, som de lindat runt sina lillfingrar. Och så fortsätter karusellen ännu en tur, och de får stå i rampljuset ännu lite längre.
Om några år, förutsatt att de inte åkt fast, får de säkert feta bokkontrakt, de får miljon efter miljon för att berätta någon ny detalj, för att gråta lite mer i en tv-soffa, ur deras spelade misär byggs ett nytt liv av lyx och rikedom. De får talkshows i TV, de bedyrar att de inte gör det för pengarna utan för att hedra deras försvunna dotter, som förhoppningsvis fortfarande lever, som förhoppningsvis en dag kommer få återse sina föräldrar. Samtidigt som de vet att dottern är död, att hon bara lever som en myt skapad av den globala medievärlden - men samtidigt är hon, enligt deras sätt att se det, mer levande än någonsin - hon är ju trots allt K.Ä.N.D.
Trettio år senare kanske äntligen hennes kvarlevor återfinns. Föräldrarna kan bindas till brottet. Eller så erkänner de på sin dödsbädd, klämmer ut några sista miljoner ur ett i raden av bokkontrakt för att berätta sanningen. Debatten kommer åter blossa upp - har de bara blivit sinnesförvirrade av att stå på dödens tröskel, eller har de verkligen spelat med om sin mördade dotter i alla dessa år? Något svar på gåtan får vi aldrig.
Madeleines försvinnande förblir ett mysterium. Hon blir som en myt, som en människa som hela tiden funnits och levt, men ändå inte. Om några hundra år kanske historieböckerna kommer börja tvivla på att hon verkligen existerade. Men vad spelar det för roll? Myten är skapad.
Det är precis så min morbida tankegång går, och jag hoppas nästan att den är sann. Jag hoppas det för att det skulle vara så fantastiskt tidstypiskt. En sådan historia inkapslar ju precis allting som dagens postmodernistiska helvete till värld faktiskt är - cynisk bortom rim och reson, en värld där kändisskap är allt. En sådan historia visar på mediedrevets enorma makt och samtidigt dess sårbarhet och opålitlighet. En sådan historia berättar om hur människan faktiskt är under detta 2000-tal, den säger mycket om både historieskaparnas liksom konsumenternas beteenden. Den visar i all sin tydlighet människans längtan efter mening, efter något att leva för, hur människan griper efter halmstrån skapade av medievärlden, hur vi i vår desperation och apati och allmänna känsla av meningslöshet gör allt för att tro på något överhuvudtaget.
Den visar helt enkelt på hur enormt svaga och lättutnyttjade vi är.
Den visar klart och tydligt hur manipulativa människor snabbt når framgång.
Den visar på mänsklighetens kollektiva dumhet.
Det är det som skulle denna historia så vacker och så klockren, som en Mona Lisa av mediemanipulation. Det är därför jag, för en kort stund, hoppas att Madeleine faktiskt är död, att hon faktiskt blivit mördad av hennes egna föräldrar.
Sedan går det över. Och då känner jag mig något förfasligt kall, hård och cynisk. Då rycker jag på axlarna, tänker (på ett modernt och apatiskt fuckall-sätt) "whatever, sådan är världen vi lever i och jag är bara en produkt", och börjar istället fokusera mina tankar på den söta blondinen i den tajta kjolen som nyss gick förbi mig. Dessa tankar har dock ingenting med denna krönika att göra, så de lämnar vi därhän.
Men ändå kan jag inte släppa det morbida i det hela - att föräldrarna, genom att begå det vidrigaste tänkbara brottet, samtidigt kan ha gett deras dotter evigt liv.
Det rättfärdigar absolut inte mordet, det finns det inget som gör.
Men det är tänkvärt och det säger något om världen som vi alla lever i.
|
Malmö moské
Shqiptar Oseku
