SPORT
Artikel av Jim Deldehed publicerad 22 jun kl. 06.00:

Hockeyn 2009/10 – en snabb återblick

Om än något senare än vad som var tänkt så kommer det här en liten översiktlig bild av den gångna säsongen. Årets spelare läggs fram och årets genombrott.
Det är mitt i sommaren nu när jag skriver detta och fotbollarna sparkas hejvilt på tv:n och hockeyn känns som en förlegad sysselsättning som ingen någonsin har ägnat sig åt. Det är väl just den avsaknaden av denna underbara vintersport som tillslut fick mig att sätta mig ned framför datorn och skriva ett par förhoppningsvis vettiga rader kring det som passerat.

Elitserien slutade med det Jönköpingsbaserade HV71 som slutliga segrare, och jag kan väl inte säga mer än att det var rättvist. De innehar en spetskompetens som inte Djurgården har och just den spetsen gjorde sitt i de allra tightaste av situationer. En rolig detalj är att mitt personliga tips inför slutspelet – att Hv samt Djurgården skulle mötas i en final – gick in, dock sade jag att det senare laget skulle vinna. Man kan inte få rätt var dag.

Titeln finalseriens bästa spelare måste ges till burväktaren i Stockholmslaget, Gustaf Wesslau. Så många gånger som han räddade sitt kära Djurgården från större mer svidande förluster, bara tanken på ett Djurgården utan Wesslau i mål fick mig att må illa, så illa var det. Nu skall jag dock inte komma här och påstå att de spelade uselt och att den sista utposten utgjorde precis allting, så vart det givetvis inte. En rafflande finalserie som aldrig saknade nerv slutade tillslut med jubel nere i Småland. Grattis!

Detta hockeyår innehöll också OS i Vancouver samt ett Hockey-VM i Tyskland. Båda händelserna var mycket sevärda på sina sätt, OS blev en dundermiss för svenskarna medan VM blev en relativt lyckad tillställning tillslut, även om vi såklart hade spelat finalen. Jag väntade dock hela VM-turneringen på att Marcus Nilson skulle komma igång, men han gjorde aldrig det tyvärr, det skulle ha lyft Sveriges spel till nya nivåer, han är en formidabel hockeyspelare när han vänder den sidan till.

Årets grus i maskineriet måste utan minsta lilla antydan till tvekan vara hela det Ryska laget. De åkte på riktigt med stryk av värdlandet Kanada i OS för att sedan åka med ännu ett OS-lag till VM för att revanschera sig och åka på stryk av gubbarna i Tjeckien. Man kan väl säga som så – jag hade inte gärna varit rysk hockeyspelare i det läget.

Årets besvikelse spelarmässigt måtte vara Alexander Ovechkin. Det är en hockeyspelare jag ser upp till, han har allt, men denna säsong blev det platt fall i allt han ställde upp i – OS, VM samt Stanley Cup. Favorittippat som hans lag var i samtliga tävlingar, med viss reservation för OS, så måste det kännas väldigt hårt åt att misslyckas i samtliga tillställningar.

Dags för två personligen utsedda utmärkelser:

Årets spelare: Henrik Sedin. Jag kunde inte låta bli att välja denne man – att som andra svensk någonsin vinna poängligan i NHL är en prestation som får honom att gå före namn som Crosby och Ovechkin. Att han inte levererade i OS känns dock sådär, fast det gjorde å andra sidan inte Ovechkin heller.

Årets Genombrott: Jaroslav Halak, Montrealkeepern, från andrakeeper till det absoluta förstavalet, och som han gjorde det, han har bjudit på en drös makalösa räddningar under slutspelet och sista delen av grundserien.

Ingen summering är komplett utan ett par snabba rader kring världens bästa hockeyspelare någonsin enligt mig – Peter Forsberg. Comebacken i MoDo blev godkänd men med Peters mått mätt underkänd, sanslösa krav killen ställer på sig. Jag läste dock för någon dag sedan att han ser positivt på ett sista försök nu efter en ny operation. För mig får han gärna hålla på hur länge som helst, jag tröttnar aldrig på detta fenomen.

Nu inväntar vi ivrigt men kontrollerat nästa säsong av glädje.