SPORT
Artikel av Fredrik Sjödin publicerad 11 mar 2005 kl. 16.49:

Hockey - vår tids gladiatorspel

Så har då slutspelet i elitserien dragit igång. Hockeyanhängarnas våta dröm har äntligen, efter månader av varmkorvar i pauser på trista serielunksmatcher blivit verklighet.
Spelarna låter skägget växa och klär sig ännu mer luffaraktigt än annars - Vad är det med hockeyspelare och allmänt sunkig smak? Tydligen så får de brudar ändå vilket ärade sourzeskribenter uppfattat.

Ledarteamen runt lagen tuppfäktas för fullt. Wikegård blonderar håret och Forsberg ser om möjligt ännu buttrare ut än vanligt. Det tacklas och spottas snus, busvisslas, tjafsas, snackas skit och rollas deo på håriga hockeyarmhålor i linimentdoftande omklädningsrum. På arenorna springer tonårstjejerna varv på varv, ivrigt letandes hockeypojkar ty tänk om den där snyggingen i A-juniorerna hejar på en?

På sittplatsläktarna sitter de besuttna som fått sin biljett via det sponsrande företaget. Självfallet missas inte gratismiddagen, starkölen under försnacket, taxin från arenan efteråt samt den obligatoriska avecen på statshotellet. Samma statshotell där samma tonårstjejer senare på kvällen ska stå och huttra utanför i hopp om att få en skymt av den stora stjärnan och sina 15 minuter av berömmelse.

Ståplatsläktaren hyser de besuttnas redskap, ivrigt bankandes på bongotrummor och spelandes trumpet iförd matchtröja. Dunkar med okänt innehåll delas mellan korpulenta unga herrar iförda träskor, jeansväst och truckerkeps medan blonderade flickvänner från förorten tuggar på sitt bubbelgum och trampar i sina klackstövlar. Alla har de samlats för att beskåda vår tids gladiatorspel.

Så kommer då slagskämparna ut på arenan under musik och fyrverkerier. Mer eller mindre lättklädda kvinnliga cheerleaders står som kuttersmycken mitt ute på arenan till beskådande medan de kämpande skrinnar runt, spottar snus, tänjer och kastar mörka blickar på varann. Ledarteamen tuggar allt ivrigare på sina tuggummin i sina sponsrade kavajer med tillhörande polotröja där ytterligare en sponsor syns. Har någon någonsin sett en man i en kavaj och polotröja i något annat sammanhang än under en hockeymatch?

Sedan börjar det. Lamporna tänds, röken skingras och pucken släpps. De besuttna läser i sina programblad de fått gratis, läppjar på gratiskaffet och växlar några ord om hur väl just det företagets logga syns på just den spelarens kroppsdel. De besuttnas redskap på ståplatsläktaren klappar och tjoar, spelar på trummor och trumpeter och kastar barnförbjudna ord till den mkt mindre skaran supportrar mittemot, de som har fräckheten att åka hundratals mil för att bevittna bortamatchen, de som ska få sota för sina synder efteråt.

Slaget böljar fram och tillbaka. Kämpar i yviga helskägg och hjälmen i nacken pucklar på varann, klubbor viftas med och pipor blåses i. Vrålen från ståplatsläktare når crescendo medan sittplatsläktarna beställer in ännu en ostmacka. I restaurangen sitter disponenterna och patronerna och bevakar tillställningen, mer intresserade av att bevaka vem som bjudit deras undersåtar på gratistillställningen än att se själva matchen.

Till slut har klockan i taket tickat färdigt, slaget är över och nästa slag kan börja. Ståplatsläktaren skall fightas mot sittplatsläktaren. En fight som utspelas sida mot sida på parkering och småvägarna ut från arenan. All kunskap om blixtlåsteknik från bilskolan är glömd. Ingenjörernas S80 mot fabriksarbetarnas Nissan, allt är tillåtet så länge inte den polisiära myndigheten har sina blickar riktade just åt det hållet. Disponenterna och de andra besuttna har förstås redan åkt. Sista perioden avnjutes tillsammans med kaffe och konjak på statshotellet, i samspråk om framtida investeringar och besparingsprogram.

Och utanför samma hotell står samtidigt tonårstjejerna och huttrar i kön in till värmen och härligheten, tillika nattklubb dagen till ära. Bussen med kämparna kommer nämligen snart. Nyduschade kämpar i bakåtkammat hår, t-shirt under kavajen och med slutspelsskägget försiktigt ansat passerar på sin väg in till hotellet. Blickar möts och trots den sena timman så fattas beslutet bland de ädla kämparna.

"Vi går ner och tar en öl innan vi går och lägger oss. Nattklubben är ju så nära"