KROPP & SJÄL
Artikel av Cim Efraimsson publicerad 23 okt 2006 kl. 14.45:

Hjärtat är för tungt

Och kärleken väger för lätt.

Och problemet är att vi fortfarande inte vet vad vi ska ta oss till. Och man vill nästan krypa ihop till en liten boll, en sån där jätteliten boll, som när man var fem år och hon flätade ens hår och man kröp ihop till en liten boll i hennes knä. Och vi har försökt att ligga så nu, men man får inte plats, benen är för långa och hjärtat är för tungt.

Och det finns ingen respekt, måste man inte alltid känna respekt? Med kärlek följer respekt, jag tror det, men det finns ingen respekt kvar, det finns ingen tydlig gräns mellan barn och föräldrar, och vi är ingen familj, har inte varit på så oändligt många år, vi är bara en luddig röra, som senap och chokladsås, vi kan blandas, försöka blandas och smälta in i varandra och bli en enhet, men det går inte, vi stöter bort, knuffar iväg, vi blir bara äckliga när vi försöker.

Och jag vet att jag är taskig, jag är fruktansvärt elak, men ni har gjort oss så illa, och jag vill att ni ska förstå. Ni ska ta ansvar och känna smärta, ni ska lyssna på er inre röst som säger det-här-är-mina-barn-och-min-villkorslösa-kärlek-till-dom-gör-så-att-jag-slutar-skrika, gråta, röka, dricka, slåss, för dom har sagt att dom inte orkar leva, och det är egentligen ett under att dom fortfarande pratar med oss.

Och det var länge sedan nu, det var länge sedan dom pratade om borderline, det var länge sedan jag skickade sms till dig och sa att nu dör jag, nu dör jag, och du svarade att du faktiskt också mådde dåligt, det var länge sedan jag satt där och verkligen dog och du svarade som att du knappt brydde dig, när jag var så säker, så inihelvete säker att du skulle springa och rädda mig, och jag trodde inte ens jag brydde mig längre, inte om det, om den detaljen, men det gör jag, och du gjorde mig så jävla illa. Och det var värre då, herregud, vad det var illa då, och det var länge sen nu, men jag är fortfarande fucked up.

Och vi fortsätter leva, vi får bra betyg, vi idrottar, och är duktiga, vi sjunger och dansar och skrattar och spelar spel, vanliga sällskapsspel, och vi kittlas och reser och andas. Vi andas. Och vi döljer det så jävla bra, och vänner, dom är vänner till en viss grad, dom vill inte höra om smärta, för dom är nitton och arton och nu ska man leva, man ska skratta och ha kul, inte bekymra sig, hakuna matata, och stänga av öronen för flickan med så djupa öppna sår. Och jag har sagt det förut, jag säger det igen, tiden läker inga sår, någonsin, hos mig, dom försvinner aldrig, och bara för att man inte tänker på det på några månader betyder det inte att såren är exakt lika djupa så fort någon nämner någonting, så fort ett ord yttras, en blick växlas.

Och jag är ledsen att jag sårar alla i min närvaro, det finns inte många jag inte sårat, dom behöver inte veta om det, men jag har gjort det, för i slutändan, när det gäller då har jag bara mig själv, och min värld kretsar kring mig, och jag kan göra vadsomhelst för att få det jag behöver, och det är alltid några ord, några smekande vackra ord, flörtiga, härliga ord från den där. Dom där.

Men det handlar inte om mig, det handlar om oss, och om er. Och jag är ledsen för att jag är så överbeskyddande, min älskade, men jag är så rädd att du ska gå sönder, att ditt bräckliga inre ska trasas sönder av dessa år, och alla hårda ord, jag är livrädd att du ska bli som jag, göra alla misstag jag gjort, bli så fruktansvärt självdestruktiv. Och därför försöker jag älska dig bortom allt, besinningslöst, och jag hoppas jag lyckas, för utan dig lever jag inte mer, och all kärlek kanske kan få dig stark, få dig att förbli stark och underbar och fantastisk.

Och problemet är att vi fortfarande inte vet vad vi ska ta oss till.

Hjälp?