"När jag berättade om beskedet sade sonen rått 'Herregud, har du en halv hjärna kvar? Det skulle jag aldrig trott!' och dottern var inte mindre munter: 'Du har varit senil så länge jag kan minnas, så jag märker ingen skillnad.'"
Hur fungerar våra hjärnor egentligen? Min är bara halv nu, eftersom ena halspulsådern är igentäppt. Fast jag har ännu inte riktigt klart för mig hur det hela fungerar. Skrämmande nog märker jag ingen skillnad - jag kanske alltid har haft delar av hjärnan bortkopplad? När jag försvinner in i en bok eller film slutar hjärna uppenbarligen att fungera. Jag glömmer att andas.
När jag berättade om beskedet sade sonen rått "Herregud, har du en halv hjärna kvar? Det skulle jag aldrig trott!" och dottern var inte mindre munter: "Du har varit senil så länge jag kan minnas, så jag märker ingen skillnad." Hmm.
Mina nära och kära har plötsligt fått någonting konkret att hänga upp min vimsighet på. När jag frågar alla i huset ifall de sett några glasögon som är mina eller river runt överallt efter boken jag läser suckar de djupt: "Kan du inte sätta fast dem i ett senilsnöre?" Nu avväpnar jag dem: "Tänk på min halva hjärna. Det är absolut den delen som minns var jag lägger saker och ting som är utslagen. Eller också var den död vid födseln."
Tja vad vet man? Jag kanske har lullat runt här i gröngräset och bara varit lycklig med en näst intill obefintlig hjärna?
Förmodligen kan blodomloppet i den sida som bara är igentäppt till hälften spränga fram lite nya fåror, har jag fått förklarat för mig. Det är det där lösa skräpet som lossnar och ställer till stroke.
Mina systrar hade lika roligt i telefonen. "Är du säker på att den där kärringen som födde dig inte skickade med en hjärna i bagaget?" sade de. "Själv verkar ju den tanten har vandrat genom livet hjärndöd, så vem vet?" (Ingen av de här systrarna har samma mamma som jag.)
För att inte belasta den lilla cellklump där uppe som finns kvar får jag väl börja använda mig av min magkänsla? Den brukar vara väldigt stark och den brukar barnen faktiskt lyssna på.
Det enda obehag jag själv märker av är att balanssinnet är uselt. Inte för att jag någonsin varit någon lindansös, bara ormtjuserska. Men nu faller jag flera gånger om dagen och kan slå mig ordentligt. Har man artros som jag bör man absolut skydda knäna. Gubbarna muttrar om knäskydd. Jag säger nej. Tänk er till vintern, vilken syn för de förbipasserande! Inte bara en naken tant i toppluva i snön, utan dessutom iförd knäskydd! Så länge våra häckar blommar är det ju nästan insynsskyddat.
Nej, lösningen är enklare. Jag måste komma ihåg att hålla mig i trappräcken till exempel. Och komma ihåg att inte klättra på stegar eller pallar.
Jag kan inte låta bli att ha roligt åt läkarnas tydliga obehag av mina frågor om mitt tillstånd. Först röntgenläkaren: "Du får veta allting hos kardiologen." Denne bollade vidare, "Nej, du får veta allting av din husläkare på vårdcentralen, vi har sänt över alla provsvar dit." Och på vårdcentralen: "Nej, jag är ingen expert. Det får du tala med neurologen om." Som är på semester.
Men det är ingen panik. För att täta till sina kärl så mycket som jag tycks ha gjort måste man ha några år på sig. Så jag njuter av det underbara vädret och av det underbara att få sitta hand i hand med Rolf på balkongen efter ännu en underbar sommardag i trädgården. Något som inte är självklart, med tanke på hans tillstånd.
Förresten, jag kanske slutar grubbla så mycket ifall de celler som skapar grubbel hör till de döda?
Sunny Börjesson, rik!!
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
