Ibland kan en tillbakablick sätta nuet i perspektiv. Jag befinner mig i Malmens flygvapenmuseum i Linköping. I en mörk hall kan man blicka ut över forna decenniers krigsmaskiner. Det är i muséets nya avdelning som handlar om kalla kriget. Här kan man se den funktionella men något fula JA 37 Viggen, och den framåt-blickande och idealistiska Saab 35 Draken. Båda, var och en, uttryck för ett lands ambitioner och föreställningar genom tiden.
För att ge besökaren en bild av tidsandan som hör ihop med de olika maskinerna, så hade de inrett små rum i tidstypisk stil för 60-, 70- och 80-talen. Jag fastnar speciellt för 80-talsrummet. Jag känner igen den glansiga lädersoffan, och det vita, lite småborgerliga vitrinskåpet som var vanliga på den tiden. Min ungdom har tydligen redan blivit ett museieföremål.
Jag har en del minnen ifrån 80-talet. Jag minns den framtidstro som en gång i tiden genomsyrade samhället. Visst fanns det problem. Visst var det socialdemokratiska betongsamhället trist och tråkigt på många sätt, men det fanns i alla fall en grundläggande trygghet som jag tror att människor som växer upp idag har svårt att förstå. Det var självklart att alla människor skulle få jobb, åtminstone de som gjorde en minimal ansträngning. Det var självklart att framtiden var ljus, och att vi snart skulle lösa samhällets alla problem. Jag minns min Amiga-dator, och den bekymmerslösa och pojkaktiga andan i tidningar som Data Magazin, som många av oss datanördar läste på den tiden. Men samhällets självförtroende försvann. Vi blev ett samhälle präglat av rädsla.
Något måste ha hänt längs vägen. Jag minns en disig morgon då TV:n meddelade att dåvarande statsministern Olof Palme just hade blivit skjuten. Jag kan inte ha varit speciellt gammal vid den här tiden. Ungefär ett år innan hade det proklamerats att det skulle bli lättare att låna pengar, lånetaket hade avskaffats. Jag förstod inte så mycket av det här då, men jag minns att min pappa berättade om att det var dumt att spara pengar på grund av inflationen. Den som istället lånade pengar för stora investeringar kunde istället tjäna pengar på inflationen, och få sina lån urvattnade samtidigt som man behöll den fasta egendomen. Så kallade börshajar som gjorde snabba klipp blev ett begrepp. Några år senare så small det.
Jag minns den första så kallade lågkonjunkturen. Jag betraktade den från skolans trygga åskådarläktare. I början blev det nästan något man skämtade om. Det gjordes filmer som "En på miljonen", och i Lasse Åbergs filmer så talades det plötsligt om "lågkonjunkturen", och ekonomiska fifflare fick en än mer framträdande roll. Men numera skämtar man inte längre om detta. Den arbetslöshet som då skapades har blivit en varaktig del av vårt samhälle. Något som vi aldrig kom över, och som det därför inte är värt att skämta om. Det var inte heller någon lågkonjunktur, det var en regelrätt ekonomisk depression, och sedan dess har stora ekonomiska bekymmer kommit och gått med jämna mellanrum.
Det verkar som att landet till sist, trots alla fantastiska krigsmaskiner blev invaderat av en makt som var oss övermäktig. Alla tusentals kulsprutor och missiler var förgäves. Vi kastades in i ett krig som inte kunde vinnas med vapen. Istället för att fienden kom österifrån, så kom den i form av en arme av kostymklädda banktjänstemän som nästan utan att synas trängde sig igenom vår försvarslinje och angrep oss inifrån. Istället för att demokratin och människorna skulle kunna över styra sitt öde, så var det nu bankernas med deras kapitalexpansion och storkapitalet som skulle sätta dagordningen. Vi påtvingades till sist ett planekonomiskt system vilket vi alltid hade fruktat. Men det var en blå planekonomi. En bankernas och storkapitalets planekonomi. En planekonomi där de få styr över de många, på samma förkvävande sätt som i det forna Sovjetunionen. På så vis så ockuperades Sverige till sist utan att ett enda skott avlossats, ja, möjligen kanske ett då. Kanske är det ett tecken i tiden, att omständigheterna kring mordet på Olof Palme har börjat ifrågasättas.
Banksektorn stal makten över våra pengar och använde den för deras egna intressen framför folkets önskan om låg arbetslöshet. Om det finns en enda dokumentärfilm som alla Svenskar borde se, så är det Dan Josefssons ständigt lika aktuella film Novemberrevolutionen. Det är kanske den viktigaste dokumentärfilmen som spelats in i Sverige, någonsin. Detta tidslösa dokument berättar historien om hur Sverige blev som det blev. Vad som hände, och vilka som var ansvariga.
Men det var inte bara en expanderande banksektorn som trängde undan demokratin. Politiker spelade själva en stor roll i försvagandet av demokratin i takt med att partitopparna blev allt mer distanserade från folkrörelserna och allt mer inriktade på bibehållandet av makten. I jämförelse med forna tiders idealister, framstår de flesta av dagens politiker mera som deltagare från Idol eller någon annan dokusåpa. Eller hur tomt klingar egentligen inte dagens politikers tal, om man jämför med en röst ifrån det förflutna.
Men även om Olof Palme var en företrädare för Socialdemokratin, så vill jag understryka att detta aldrig någonsin har handlat om en kamp mellan höger eller vänster. Frihet och solidaritet har aldrig någonsin stått i motsats till varandra, till skillnad från vad det etablerade samhället har velat få oss att tro, utan denna skenbara motsättning har endast bidragit till att bibehålla landets förvirrade tillstånd.
Kampen har som alltid handlat om de stora och mäktiga, mot de små och maktlösa; "The small people" som makteliten uppenbarligen kallar oss vanliga människor.
Storkapitalet hade sedan länge haft kontroll över våra gemensamma naturresurser, och i den nya andan präglad av rädsla för kapitalflykt i en globaliserad värld, kom rikedoms-klyftorna att öka ytterligare och bli större än de någonsin tidigare varit. Ingen vågade protestera. Inför denna invasion har vanliga människor stått som paralyserade, oförmögna att orientera sig. Attacken kom från alla håll.
Vi ser nu dessutom ett samhälle där integriteten på Internet blir allt mer hotad, och i vanlig ordning så börjar vissa grupperingar skylla alla våra problem på invandrare.
De gamla krigsmaskinerna blickar ner mot mig, med sina tomt ekande luftinsug och förarsäten där ingen mer skulle sitta. Jag går därifrån och låter minnena skingra sig.
Det är 2011 nu, och vi lever i en ny värld. 80-talet kommer aldrig mer att komma tillbaka, men framtiden kan bli vår igen om vi vill ta den.
Vad vill du?
Robert Wensman, tillbakablickande
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
Malmö moské
