KULTUR & NÖJE
Artikel av Peter Tjäder publicerad 3 feb 2011 kl. 06.00:

Johan I av England

Historielektion med Peter - Kung Johan

"Kung Johan var, även med medeltidens mått mätt, en skoningslös despot som konspirerade mot sin fader, stal makten från sin äldre bror Rikard Lejonhjärta och mördade sin brorson."
För ett bra tag sen fick vi lära oss om potatisen. Denna vecka ska det handla om Englands elakaste regent - kung Johan.

Johan var en tyrann. Han var en ondskefull regent som inte uppförde sig som någon kung. Han var en bandit som ständigt låg på lur. Krönikören Matthew Paris skrädde inte orden i sin krönika år 1240 då han beskrev Johan av England, 24 år efter hans död. Och inte speciellt bättre lät det på 1800-talet då historikerna kallade Johan "den allra värsta av kungar". Han var en trolös son och en förrädisk bror besudlad med brott av alla de slag. Sedan tog manusförfattarna vid och cementerade bilden av prins Johan som en skrupelfri skurk i berättelserna om Robin Hood och Ivanhoe.

Johans ovanligt dåliga rykte kan delvis förklaras med att hans historia nedtecknades av kyrkans män, som knappast gjorde honom rättvisa då hans agerade var allt annat än kristet. Men man kan ändå konstatera att kung Johan, även med medeltidens mått mätt, var en skoningslös despot som konspirerade mot sin fader, stal makten från sin äldre bror Rikard Lejonhjärta och mördade sin brorson. Men hans största brist var nog att han var en oduglig ledare, allför arrogant för att kunna hantera maktspelet mellan kyrkan, kungamakten och adeln. Detta kan delvis bero på hans uppväxt.

Johan växte upp i en minst sagt dysfunktionell familj. När han föddes år 1167 blev han Henrik II:s åttonde barn. Redan som sexåring drogs han in i familjens ondskefulla intriger och skoningslösa strävanden efter makten. Det skedde då Henriks II:s tre äldsta söner, bland dem Rikard Lejonhjärta, försökte störta sin far. De ville ha makt och det snarast. Och de fick stöd av sin moder, drottning Eleonora av Akvitanien. Henrik II slog dock ner försöket. Han kastade sin fru i fängelset och från tog sönerna deras arvsrätt. Istället slösade han all sin kärlek på Johan som fick arvsrätten till tre borgar i Normandie, som var engelskt på den tiden. Han gjorde honom också till länsherre över Irland.

Familjefejden skulle komma att stätta djupa spår i den unge Johan. Han blev girig, maktgalen, svartsjuk och hämndlysten. I kombination med skarp intelligens, den bästa utbildning som fanns att tillgå och en vass tunga ledde detta till att han senare skulle bli en obehaglig bekantskap för de alldra flesta.

15 år gammal gav sig Johan väl förberedd in i brödernas bittra maktkamp om Englands franska besittningar. Johan allierade sig med många. När Rikard Lejonhjärta fick övertaget, anslöt han sig till honom.

År 1189 sökte Johan och Rikard stöd hos deras faders ärkefiende, den franske kungen Filip II August. Med hans hjälp erövrade man stora engelska områden i Frankrike och tvingade sin fader att sluta en förödmjukande fred. Älsklingssonens svek knäckte den 56-årige kungen som senare dog samma år.

Rikard Lejonhjärta kunde nu titulera sig kung och gav sig genast av på ett korståg för att återerövra det Heliga landet från den muslimske härföraren Saladin. Lejonhjärtas kansler, biskop Longchamp, höll ställningarna hemma. Men Johan var inte nöjd med detta och började intrigera mot Longchamp och tog tillslut så got som över tronen. Samtida krönikörer och anhängare till brodern fasade sig. Men vid det här laget var Johan mer populär hos det flesta engelsmän än hans broder och dennes kansler, eftersom de hade brandskattat landet för att finansiera korståget.

Johan regerade i fyra år. Han hoppades på att brodern skulle stupa på slagfälten i öster, men det gjorde han inte. På väg hem togs han dock till fånga och hölls som gisslan av den tysk-romerske kejsaren Henrik VI som krävde mer än trettio ton silver för att frige honom. Mamman gjort allt för at fixa det, medans Johan gjorde tvärtom. Han erbjöd kejsaren halva summan i silver om man höll kvar brodern. Men Henrik VI vägrade och lösensumman betalades. Johan det värsta, men Lejonhjärta förlät den ångerfyllde yngre brodern. Trots Johans förräderi utsåg Rikard Lejonhjärta honom till tronarvinge. Och när brodern dog år 1199 kunde Johan äntligen ta plats på Englands tron. Men kronan satt löst på hans huvud.

I Frankrike gjorde nämligen hans brorson, den 12-årige Arthur av Bretagne, också anspråk på tronen. Och han fick stöd av den ständigt närvarande kung Filip II August. Arthur gjorde dock inga större framgångar och tvingades motvilligt erkänna Johan som rättmätige härskare.

Som nykrönt kung visade Johan tidigt sitt rätta jag. Han ansåg sig stå högt över både lagen och det medeltida samhällets stränga moraliska och religiösa regler. Kärleksaffärer och sexuella övergrepp mot hustrur och döttrar, såväl jungfrur som gifta, gav Johan många fiender inte minst i kyrkan. Många var upprörda över Johans omoraliska leverne.

År 1202 höll det på att gå riktigt illa för Johan då han gett Isabella av Angouléme sin kur. Hon var redan förlovad med en inflytelserik fransk adelsman. Men det hindrade inte Johan som kidnappade henne och gifte sig med henne. Den franska adeln var i uppror. På medeltiden var äktenskap en helig institution som säkrade såväl släktens fortlevnad som politiska och ekonomiska allianser.

Filip II August visade återigen sitt stöd åt Arthur av Bretagne och invaderade Normandie - pärlan i det engelska kungadömets besittningar i Frankrike. Invasionen skulle bli ödesdiger för resten av Johans tid på tronen och hans efterträdare. För det första blev Johan mycket impopulär sedan han förlorat Normandie, för det andra blev han under det följande decenniet tvungen att kräva in en mängd skatt för att finansiera sitt krig mot Filip II August. Några av skatterna var arvskatter och personliga skatter som drabbade adeln, något som var helt nytt. Detta retade adeln oerhört mycket och Johan hade varken personligheten som krävdes för att vinna sina undersåtars samtycke eller charm och förmåga att övertyga adeln om att även de behövde bidra till krigskassan. Han använde istället sin makt. Han tvingade sina underlydande att skriva på ett papper där de går med på att avsäga sig sin mark om de inte gjorde "trofast tjänst".

Ironiskt nog blev Johans största triumf också det som gjorde honom verkligt hatad. År 1203 lyckads ha ta brorsonen Arthur till fånga och redan året därpå försvann Arthur på ett mystiskt sätt. Krönikörerna tvivlade inte en sekund på att Johan hade mördat honom personligen, "i försupet raseri". Johan var nu inte bara stämplad som okristlig - han hade också mördat en nära släkting.

Håll i dig, det är snart slut. Visst är det spännande?

Under samma period gjorde Johan sig även ovän med medeltidens absoluta supermakt. Kan någon gissa vilken det var...? Just det - kyrkan. Han vägrade att acceptera den man som kyrkan installerat som biskop Canterbury. Som straff blev Johan exkommunicerad, alltså utesluten från den kyrkliga gemenskapen. Men Johan svarade med att konfiskera domkyrkan i Canterburys alla egendomar.

Påvens reaktion kom år 1209: England förbjuds att utföra kyrkliga ritualer. Ingen kunde döpas eller gifta sig och ingen kunde begravas av en präst. Detta var en total katastrof för ett kungarike på medeltiden. När påven dessutom hotade med ett korståg mot England blev Johan tvungen att foga sig. När året var 1213 överlämnade han England formellt åt Gud. I teorin var nu England ett påvligt län och riket skulle betala en årlig avgift till Rom.

1214 förlorade Johan ännu ett viktigt slag mot Filip II August och tvingades ge upp planerna på att återerövra Normandie. Nu levde han verkligen upp till det smeknamn han fått av sin fader som liten arvlös prins - "Johan utan land". Den försvagade regenten kunde inte längre stå emot de mäktiga baronerna utan tvingades underteckna Magna Charta - ett härskarföredrag som bland annat garanterade att rikets mäktigaste män skulle rådfrågas innan kungen skrev ut nya skatter och avgifter.

Magna Charta annullerades genast av påven. Kungen var kyrkans beskyddare och Johan var påvens vasall. Påven kunde därför inte tillåta att Johans makt undergrävdes. Kyrkans ingripande orsakade ett nytt ramaskri bland adeln och inbördeskriget var ett faktum. Johan tvingades resa omkring och belägra de rebelliska baronernas borgar, en efter en. Men år 1216 drabbades han av dysenteri och det inte baronerna hade lyckats med klarades nu av med sjukdomen.

Den artonde oktober 1216 avled "naturens fiende" som krönikören William av Newburgh kallade honom. Johan lämnade efter sig ett halverat rike mitt i ett pågående, blodigt inbördeskrig.