Även om opinionsmätningarna länge visat på republikansk ledning, så hoppades jag in i det sista på seger för demokraternas John Kerry. Hur ska världen orka fyra mer år med den knökkonservative George W. Bush vid rodret för jordklotets enda kvarvarande supermakt? Hur ska ett USA hållas samman med växande klyftor både mentalt och ekonomiskt? Hur ska vi nu de närmaste åren lyckas minska förtroendekrisen mellan USA och resten av omvärlden?
Presidentval i USA är vanligtvis komplexa. Den vinnande kandidaten måste vara ett presidentämne i både folkets hjärtan och plånböcker. Han eller hon ska ha en effektfull vision om den amerikanska drömmens förträfflighet. Personen ska inom sitt väljarfält kunna ideologiskt balansera skickligt för att både tillfredsställa radikala partiaktivister och samtidigt vara lyhörd för medelamerikanen "Average Joes" önskningar.
Utåt sett hade demokraternas kandidat John Kerry allt detta. Han följde till punkt och pricka den uppsatta kampanjmallen för "Vem vill bli president". Kerry var en commander-in-chief som prövats på slagfältet framgångsrikt i Vietnam till skillnad från Bush som gjort mestadels av sin militärtjänst hemma hos pappa i trygga Texas. Kerry undvek smidigt kontroversiella frågor som abort, homoäktenskap och vapenkontroll samtidigt som Bush aldrig under presidentkampanjen bangade för att uttrycka sina högeråsikter på dessa fält. Kerrys underbart riviga fru ketchupänkan Teresa Kerry Heinz stuvades undan för att dölja allt radikalt, hans fluffiga frisyr tonades ner och marknadsföringen taktiserades i minsta detalj. Vem brann för Kerry efter all denna anpassningsprofilering?
Men ändå hur kunde han förlora trots retorisk överlägsenhet och med citat som dessa i bagaget: "Går man ut i krig har man en plan för fred", "I dessa farliga tider finns det rätt sätt fel sätt att vara stark. Styrka är mer än hårda ord" och "USA shall be stronger at Home, Respected in the World".
Svaret står skrivet i den 11:e september 2001. Efter denna ödesdigra dag är ängslan USA:s arvslott och längtan efter trygghet dess nav. Vem vågar rösta bort sin sittande president när ens hemnation befinner sig i krig? Vem vill chansa när terrorhotet upplevs finnas bakom hörnet? Vem väljer det oprövade när det trygga känns mer välbekant?
Denna förståeliga trygghetsnarkomani gör att den fria världen får ännu fyra år med en ledare i form av en abortmotståndare, dödsstraffsförespråkare, homofob och moralistisk kristen högerman som ger blanka tusan i globalt samarbete och internationell rätt.
Usch för Bush! Men det är bara att följa kvinnorörelsens gamla devis "Gråt inte -kämpa!". Dags att redan nu börja ladda för nästa amerikanska presidentval. Då ska demokraterna ha en passionerad kandidat som vi verkligen ska brinna för.
Hillary Rodham Clinton for President 2008!
Birgitta Ohlsson, Riksdagsledamot Folkpartiet
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
Malmö moské
Michael Lundahl
