SPORT
Artikel av Stefan Holmqvist - SHQ publicerad 6 maj 2005 kl. 00.46:

Heysel och Hillsborough tillhör historien

"Den vinner striden som bäst känner sin terräng och som kan hantera sitt vapen"
Jag får gå till madrasserna och plocka fram ett gammalt citat från Sold/f 86 för att försöka hitta en värdig förklaring på varför Champions Leauge finalen ser ut som den gör. Terrängkännarna hittar du i Milan. Vapenkännedom
finns i Liverpool men kanske mest i Hiddings PSV.

Under VM-90 i Italien östes det militär analogi över spelet och spelarna. Venebels uttryckte avsky åt löpsedeln som under EM-96 målade ut Gazza och Pearce med Hjälmar från första världskriget med texten "Achtung" men det var långt värre under VM-90 då ingen mittfältare med lite spelsinne kunde få gå av matchen utan att liknelser om "fältherre" och "general" slösades på honom. De i superlativ förälskade bildberättarna i Sportjournalistiken vet inte hur
man mäter en General.

Som en paradox uteblev de blixtrande slagen i VM-90 och ett skyttegravskrig infann sig. Det har dröjt ända tills nu
för att fotbollen ska få sina blixtkriegs men fotboll och krig har så mycket fler ingredienser gemensamt än, enligt citatet ovan, att en ska kunna utropa sig som segrare över en annan i en vinnande strid.

För PSVs del så återfinner vi en alltför hård och verklig kontenta från kriget: Man kan vinna slagen men likväl förlora kriget. Denna hemska förlust är inte PSV värd och när jag tittar ut över det tomma slagfältet och hör tårar komma från en holländsk journalist jag känner så är
det dags att veckla ut en brasklapp innan jag går till madrasserna för mer superlativ och citat.

Jag hatar PSV.
Jag hatar hela den där djävla staden Eindhoven.
Jag hatar Philips
Jag hatar deras flygplats.

Varenda gång jag flugit till Eindhoven så har jag skickats hem från fronten som en krigsinvalid i en BUSS till Amsterdam eftersom planen inte kunnat lyfta på grund av en grå tät och illavarslande dimma. Lützen goes Dante.
Varenda gång man hittat ett lag att älska i en Europeisk cup så har ett PSV dykt upp med någon brasiliansk måltjuv, en övermänsklig innerback och nio stycken Van Der Nåntings som visat att Holländare kan bli överkörda i krig
men inte i fotboll.

Budskapet från Eindhoven till mig tycktes jämt vara att man kan kunde, som de allierade soldaterna i Operation Market Garden 1944 fick erfara, landa från luften i stil och klass men likväl får man lunka ut i reträtt.

Det budskapet och mycket annat hade Hiddings manskap bränt in i sina själar.
"Om man bombar sönder ett land så ska man akta sig för det som reser sig upp" lyder ett annat citat från en Amerikansk militär. Det stämmer på pricken på Tyskland, Japan och det stämmer väldigt bra på Sydkorea. Om än det finns andra förklaringar på varför Sydkorea gick till semifinal i VM-02 i form av Hiddings taktiska genialitet, hans spelarval, bra hemmapublik och långa minituösa förberedelser inför turnering så får dessa nog faktiskt stryka på foten för det var inte publiken eller Hiddings själv som sprang, slet och krigade sönder ett par av världens största fotbollsnationer. I ett par intervjuer från den turneringen så tycker jag mig återfinna just den fattiga bakgrunden och misären som ett par av familjerna kämpade sig ifrån som en förklaring på seghet, hunger och den så viktiga andan att inte ens "The six inches in front of your face" i livet kommer gratis.

Den andan går knappt att återbygga i ett förband från Eindhoven som kan liknas vid en sammansättning av Holländska motståndsmän mot UEFAs Nationalfotbollsialism, ett par välbetalda legoknektar från världens alla hörn och en hemvändande veteran från Kataloniens befrielsekamp. Det går knappt. Hiddings gjorde det dock igen. I Eindhoven fick han lite bättre spelare men lyckades pränta in andan från Sydkoreas landslag genom att ta med sig två Sydkoreaner som inte bara visste var skåpet skulle stå - dom hade snickrat det också. När dessa två anlände så var Kezman, Robben och Hofland borta. Samtliga bortskämda med talang men ingen med den där riktiga krigarsjälen. Van Bommel tog denna säsong steget ut till den mittfältare av världsklass alla i PSV visste att han skulle bli. I landslags sammanhang alltid fått tji på Seedorf, Davids och annan Ajaxkvot som måste uppfyllas när De Oranje ska tas ut. Resten av erstedivision och Champions Leauge blev dock med de två anlända
sydkoreanerna en walk in the Park.

Det skulle ha räckt till en final. En match som den vi såg i går skulle mycket väl kunna användas som argument att avskaffa bortamålsregeln eftersom den börjar paradoxalt och allt oftare döma ut lag som spelar offensivt. Milan bevakade kanske inte så mycket som de bejakade reglerna, lagarna och fältet under dessa två, ypperliga fotbollsmatcher. "Om Maldini spelar i fem år till lägger jag av" sade Alex Feurgerson på presskonferensen efter et
matt och oinspirerat slag mot Milan. Jag förstår honom. Milan har den största krigaren jag sett på länge: Gattuso. En blandning mellan Kapten Haddock och Kapten Marvel (smeknamn för Bryan Robson) Det räcker hela vägen.

Ska man bedöma Liverpools fälttåg i Champions Leauge hittar man lite av allt i ovanstående ingredienser för krigslycka. Man är inte specialiserad på något av detta men piskas lika hårt av sina Europacupshistorik lika hårt som när brittiska styrkor fått rycka ut för att skydda någon betydelselös utpost i kolonialväldet; man måste bara vinna.

Ska man bedöma Chelsea är det faktiskt inte på det Reagan-överrustade Natostyrkor som huserar på Stamford Bridge vi får vända våra blickar till för att söka förklaring. Alla klubbar har en transferkassa. Chelseas är störst nu och den var störst 97-98. Då uteblev framgångar i bägge ligor. Det är till deras General blickarna får gå. En tränare av Mourihnos kaliber ska analyseras med samma måttstock som vid Generaler:

Är han intelligent?
Är han hänsynslös?
Har han tur?

Mourinho har allt av detta. Han kan skilja de strategiska snåren från de taktiska träden och Chelsea vann ligan planenligt men under 90 minuter i Newcastle och 180 i London/Liverpool så sviktade turen lite. Ingen vill prata om tur utan hellre säger man att "bra krigare skapar sin egen tur" men den finns där som något vi analytiker står lika hjälplösa att inte kunna analysera vettigt som det kommer som en hjälp när alla andra analyser faller platt och saknar adekvat och rimlig substans.

Våld och fotboll hör inte ihop. Sporten var från första början ett sätt att mäta krafterna underkontrollerade former i antikens Aten: Man slänger inte spjut på varandra man tävlar om vem som ska kasta längst. Allt detta låter bra teorin då den fromma medelklassen som ska lockas in i den våld och problembefriade underhållningsindustrins slakt av det heliga lammet fotboll. Där dricker vi Coca Cola, har ansiktsfärger och alla älskar alla.

Bara denna vykortspropaganda är skäl nog att bli våldsam.
Världen ser inte ut så!

Lika lite som de som slåss och bråkar är pilsnerpöbel med låg intelligens lika lite är problemen med våld inom fotboll isolerat till firmor. Från Parken i Köpenhamn till Rom 1997 ser vi hur poliser startar eller driver våldet, i Central Amerika hittar vi "fotbollskriget" som utkämpades mellan El Salvador och Honduras 1969. I Öst sitter Dynamo Kiev på exportlicenser för beståndsdelar till kärnvapen, i England ville en klubb söka hjälp av SAS för att infiltrera och förstöra firmaceller. Det blev inget av den saken men detta och en sopbergshög av bevismaterial bredvid PCn därtill pekar på att det ingalunda enbart är firmor som griper till våld eller militära medel. VI behöver dessa firmor som vi behöver en nedlåtande film om skinnskallar när TV4 (en del av Sevastopol?) leker antirasism och Gardell & Bah angriper väderkvarnar i Doctor Martens.


Heysel och Hillsborough tillhör historien. Inte nuet.

Dagens firmakrigare vill ge sitt motståndargäng på käften.
Jag vägrar tro med tanke på att de inte vill bli dömda för förberedelse av terroristbrott (och det kan ju vara så att dom här killarna också är människor - Bota Nene) inte planerar att ha ihjäl en, tja, 50 oskyldiga civila i finalen i Istanbul.

Men det kan likväl gå så. Så sent som 1994 sköt någon med automatvapen i luften under en Champions Leauge match mellan IFK Göteborg och Galatasaray.

Om det var polis, militär, Hulligan eller bara Ravelli förtäljer inte videobandet.

***************************

Litteratur : För att läsa mer om hur fotboll inte får vara fotboll så föreslås Kuipers "Fotball against the enemy" även om Kuiper bokstavligen talat lyckats kunna hitta världens undergång i ett kyriliskt matchprogra läst baklänges. Han skriver mycket bra men mycket gnälligt. Kings "Fotbollsfabriken" är tegelsten för Hullitajjare men återger även ett trovärdigt, intrapsykiskt perspektiv hos en hulligan bortom moral och förment dömande. Connors "Ghost Force. Secret History of SAS" har ingen
anknytning till fotboll men ramlar liksom på plats. Hans skiftar mästerligt mellan en bevärings observationer till de stora politiska scenerna. Från trovärdiga resonemang och fakta till roliga anekdoter. Boken handlar lika mycket om modern krigshistoria som SAS. I Collinas självbiografi som kom ut för en tid sedan återfinner man även upåtstickande och nedåtgående tendenser med krig och våld och detta från en domares ögon som inte missar något. Annan fotboll som inte bara får vara fotboll hittar man stötvis kommentatorns Stuart Halls "A prodigal life"