Nyligen larmade statens utredare Per Kågesson att barn kan fara illa på dagis. En utredning hade slagit fast att dagis inte passar alla barn. Många upplever den dagliga, alltför långa skilsmässan från föräldrarna som smärtsam, deras psyke tar skada.
Var och en som minns barnets tidsuppfattning kan förstå detta. Åtta timmar känns som en evighet för en fyraåring. Att dagligen uppleva starka känslor av övergivenhet är inte ens bra för vuxna.
Många dagis passar heller inte den vuxna personalen. För några år sedan uppmanade skyddsombud pedagogerna på i alla fall ett dagis i landet, att använda hörselskydd under arbetstid. Skriknivån på detta dagis jämfördes med ett startande jetplans. Hur påverkar detta ungarna? Jo. tinnitus och psykisk ohälsa ökar bland barn.
Därför borde Per Kågessons utredning ha diskuterats både länge och seriöst? Men vad hände istället?
De gamla vanliga trädde fram och sa sitt. Dagisfröknarna påstod att barnen var nöjda. Reportrarna intervjuade barn som också sade sig vara nöjda. Socialfolket sade att man inte får påstå sådana saker, man skuldbelägger föräldrarna (!) och skuldtyngda föräldrar kan barnen fara illa av.
Feministerna dödade tyvärr snabbt debatten. De pekade med hela handen mot Per Kågesson och anklagade honom för det värsta tänkbara:
"Han vill ha hemmafrun tillbaka! Han vill sätta kvinnor i hemmets fängelse!".
Ändå kvarstod fakta, dagis är inte bra för alla barn.
På 70-talet var kvinnorörelsens främsta paroll "Dagis åt alla", att kvinnor skulle släppas ur "hemmets fängelse", bli "självförverkligade" och göra karriär. Varje negativt påstående om dagis blir därför för all framtid ett angrepp på själva kvinnofrigörelsen.
Dock har denna del av frigörelsen aldrig varit annat än en frigörelse för medelklassens kvinnor. Det var inom borgerskapet hemmafrun fanns.
Hemmafrun existens bekräftas bara om man bortser från landsbygdens småbrukare arbetarklassen, om man enbart betraktar förhållandena inom medelklassen. Och inte ens då blir det sanning.
En gift kvinna med egen kaférörelse eller liknande, som tillhörde medelklassen, kodades förr som hemmafru i statistiken. Gifta kvinnor som arbetade i eget jordbruk räknades som hemmafru fram till 1965.
När statistiska centralbyrån på 60-talet ändrade kodningen försvann mängder av hemmafruar ur statistiken, samtidigt som en massa kvinnor kom ut på arbetsmarknaden. Att de funnits där hela tiden låtsades ingen om. I stället tog kvinnorörelsen åt sig äran för förändringen. Så kan det gå när man trollar.
I den förträffliga, nyligen utkomna, boken "Vi åt aldrig lunch" av Lilian Ryd skriver författaren:
"Alla kvinnor jag hade kommit i kontakt med (i hennes barndom på 50-60-talen), och varenda släkting jag hört berättas om, hade lönearbetat på ett eller annat sätt. Hur skulle de annars ha klarat sig? För klarade sig gjorde folk. Tiggeri var lika okänt som hemmafruskapet."
Boken, som knappast nämnts alls i media, är fylld av fakta, hågkomster, egna erfarenheter, intervjuer, allt skildrat ur den akademiske klassresenärens perspektiv. Dessutom är den lättläst, har en kåserande ton med mycket humor och rekommenderas varmt till alla intresserade av nutidshistoria.
Mina, under hela 1900-talet fabriksarbetande kvinnliga släktingar, var alltså inga undantag, de var regel i den klass de tillhörde. Vilket jag i och för sig anat hela tiden.
Så varför detta ständiga viftande med hemmafruspöket?
(Illustration: Karin Bergstrand)
Roger Lord,
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
Roger Lord
publicerad 31 maj 2005 kl. 14.11:
Malmö moské
