 |
LITTERATUR & POESI Artikel av Jan Wiberg publicerad 3 maj 2006 kl. 10.19: Hemma och bortaEn novell om ondskaDet finns träd på tomten. Ett vårdträd har planterats av förre ägaren. En kastanj. På nordsidan står några mörka granar och vid tomtgränsen växer en fura. Jag har äppleträd, ett päronträd och ett plommonträd. Där finns också en björk. Ett väldigt träd med svartnad söndersprucken bark och muskulösa grenar som sträcker högt upp i skyn. Vindar susar genom det. Kvistarna bildar inveckalde mönster, efter regn är de tyngda av glittrande vattendroppar, när det har snöat ser de svarta ut mot det vita. På våren kan man följa hur knoppar slår ut till en skir grönska, blad som mörknar under högsommaren, gulnar och faller av då höststormar viner genom grenverket och trädet skakas fram och tillbaka. Kanske är björken flera hundra år. Det är ett mäktigt och vackert träd. Men det skuggar min uteplats. När solen återvänder efter vinterns mörker och jag vill njuta av strålarna, då ligger uteplatsen i skugga och mörker. På sommaren, om jag vill dricka kaffe på altanen, är den mörk och kall. Kvällssol kan tränga fram på högsommaren men resten av året är uteplatsen ogästvänlig, mörk. När jag köpte tomten, tänkte jag ta bort den. Folk som kommer på besök, frågar varför jag inte hugger ner den, den skymmer ju solen. Men det har inte blivit av och åren har gått. Det är en vacker björk, jämnvuxen, gammal. Hem för fåglar och insekter. Rötterna suger upp vatten, sav rinner i stammen, de gröna bladen avger syre. Björken är full av liv och har rätt att leva. Den som jag. En dag efter lövfällningen blir det emellertid av. Jag tar fram motorsågen, häller oljeblandad bensin i bensintanken och kedjeolja i behållaren för kedjeolja, jag öppnar bensinkranen, drar ut chokereglaget och rycker i starthandtaget. Motorn hostar till, den tänder, den dör. Men så småningom blir den varm, går igång och dess gång blir jämn och regelbunden. Jag känner fortfarande en viss tvehågsenhet när jag sätter an den roterande sågkedjan mot trädets stam, men beslutet har fattats, björken skall bort. Och när jag har gjort ett sår i barken och har kommit in till veden, glömmer jag mina betänkligheter. Först sågar jag en kil in i stammen på den sida som trädet skall falla och sedan börjar jag på motsatta sidan. Långt nere vid marken för att spåren av björken skall bli obetydliga. För att minnen av mitt dåd inte skall göra sig påminda. Därför arbetar med böjd rygg. Jag sitter på huk eller jag står på knä. Där jag sågar är stammen som tjockast. Det går trögt och det är besvärligare än jag föreställt mig. Stammen är seg, den är hård och det går långsamt. Ibland, inte så sällan, kör kedjan fast i det sega virket och motorn dör. Jag får dra ut den och starta igen. Min inställning till det gamla trädet har också förändrats. Jag känner inte någon skuld eller dåligt samvete och jag har inte heller någon känsla för dess rätt till liv. Jag tycker att trädet vrenskas, att det är trädets fel att arbetet går trögt. Jag är varm, svettig och irriterad. Jag tycker intensivt illa om björken och jag vill hämnas, skada det för det bereder mig såna besvär. - Nu har det fått något det känner av, tänker jag ondskefullt när jag åstadkommit en några decimeter djup skåra i stammen. Men stammens diameter är avsevärd. Hela sågsvärdets längd räcker inte till för att nå in till dess mitt. Därför vill jag ta upp ett nytt spår men för att göra detta måste jag vända på motorsågen, vilket inte är möjligt för sågens motor går i marken. Jag har börjat för nära roten. I stället börjar jag, mot allt förnuft, såga i den kil jag tagit upp i fallriktningen. Snart upptäcker jag att detta nya spår inte kommer att möta det tidigare. Min besvikelse och ilska över mitt oövertänkta och slarviga sågande ökar mitt hat mot den förbannade björken. När svärdet fastnar i stammen, kedjan slutar att rotera och motorn dör, grips jag av något som liknar ursinne. Den jävla björken jävlas. Det är björkens fel att svärdet fastnat och att jag kommer få ett helvetes besvär att få loss det. Jag inser emellertid att mina känslor är inte förnuftiga och går och dricker kaffe. Jag sitter på min mörka uteplats och dricker svart bittert kaffe. Det är en solig och klar höstdag. Det luktar av multnande löv och nyss sågat trä. Gräset har gulnat. Det skall bli vinter. Jobbet är nästan klart, tänker jag. Motorsågen har fastnat för att stammen lutar och när sågen nått så djupt att stammen lutar, kan det inte överleva. Det måste vara döende. Jag konstaterar detta med belåtenhet. Jag fick loss sågen genom att med ett spett vidga skåran, bänna och samtidigt ta tag i sågen. Det var lite knepigt att kunna köra in spettet i skåran, att ha kraft och träffsäkerhet för att komma tillräckligt djupt in för att få brytverkan. Efter några försök lyckades jag. - Nu är du slut din jävel, Tänkte jag segervisst, drog igång sågen och fortsatte. Så börjar trädet gunga. Stammen är skild från roten. Det lutar alltmer, sakta och majestätiskt faller det mäktiga trädet ner i snåren på sydsidan av tomten. Ungefär som beräknat. Därefter sågar jag upp det. Jag delar stammen i ett flertal mindre bitar. En tänker jag ha till huggkubbe. Jag kapar grenarna i lämpliga längder för att kunna elda med dem. De mindre kvistarna samlar jag ihop och lägger på det ställe där jag brukar elda upp trädgårdsavfall. Stubben ligger vit. Man kan se hur oskickligt jag sågat och man kan se björkens hundratals årsringar. Jag lägger en jordkoka över stubben. Jag tror att det skall påskynda förruttnelseprocessen. Och spår av trädet försvinner. Min tomt har vunnit på det och det var nödvändigt att få bort det, intalar jag mig. Och återgår snart till min närmast jainistiska uppfattning om livets helighet. Samtidigt går en grupp människor på grusväg, bort från en by i ett afrikanskt land. Det är hett, det är mitt på dagen och solen belyser dem obarmhärtigt. Marken är naken och förtorkad. Sällskapet som består av fyra soldater och nio personer som skall avrättas, rör upp dammoln. De har inte kommit långt fast de har gått länge. Soldaterna är svettiga och irriterade, de dödsdömda gamla och ångestfyllda. De har vrenskats på alla sätt. Stannat till och vägrat röra sig förrän man slagit dem. Hasat benen efter sig, gråtit och tiggt för sina liv. Bett om förskoning och stirrat med bruna hundögon. Som det skulle hjälpa. Soldaterna hade ju order. Byborna har hjälpt rebeller, de skall straffas, exempel skall statueras, De man fått tag i skall skjutas. När en gamling faller, blir soldaterna arga. Han är den som gnällt mest. Nu ligger han på grusvägen och vägrar resa sig. Fast dom sparkar. Dom sparkar flera gånger men gubben gör sig liten, kryper ihop i fosterställning, försöker skydda sig med armarna. Stönar och kvider. Men han reser sig inte. Soldaternas ilska växer över gubbens trotsighet. Först tänker de skjuta honom direkt, där han ligger i gruset. Men det räcker inte med att bara skjuta honom. Han skall ju ändå skjutas. Han måste straffas, deras vrede få utlopp, deras befäl manifesteras. En soldat tar fram sin spade och säger till gubbens kärring att hugga ihjäl honom. När hon vägrar förstå, skriker han och skakar spaden framför henne. Hon inser vad de begär, en sky av skräck far över hennes ögon, hon sjunker ihop, drar sig bakåt. Men soldaten höjer gevärskolven och hotar att köra in den i ansiktet och krossa hennes huvud. Hon sätter sig på huk, bredvid sin gubbe men innan hon börjar hugga med spaden, kastar hon en blick, ömkligt bedjande på soldaterna. Hon möter döda ögon och elaka grin. Så hon börjar hugga med spaden, hackar och hackar. Hon gråter, hon missar, hon är kraftlös och gubben fäktar med armar och ben så att soldaterna får ställa sig på dem för att han skall ligga still. Till slut går det hål på hans skrynkliga hals och blod börjar sippra. Man ser stuprör och blodådror. När hon träffar en pulsåder, strömmar blodet ymnigare och så småningom spritter gubben till och stillnar. Kärringen ser åter upp mot soldaterna. Med våta ögon. Som om hon väntade förskoning. Men hon möter ingen misskund. Dom skjuter henne i huvudet. Sedan skjuter de de övriga. Därefter drar de kropparna från vägen och lägger dem bakom några torra buskar. Och återvänder till kasernen och avlägger rapport. Enligt ordern skulle avrättningen ske en bit bort från byn och kropparna skulle täckas över. Regeringen var mån om att ge sina aktioner sken av legalitet, Det hade emellertid varit ett illa omtyckt uppdrag, ett erkänt svårt uppdrag och det hade skett under den värsta middagshettan. Soldaterna fick därför förståelse för sina avsteg från order. |
|||||||||||||||||||||||||||||||||
Jan Wiberg,
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
|
||||||||||||||||||||||||||||||||||
|
||||||||||||||||||||||||||||||||||
Patrick Gallagher