Brevet dimper ner i brevlådan samma morgon som jag läser den glädjande nyheten om de fem syskonen som under sju månader hade varit kidnappade av sin pappa i Palestina men som nu äntligen är tillbaka hos sin mamma - i Kungsbacka. Adressaten är min elvaåriga dotter, avsändarna är hennes två "bästisar" (systrar) som sedan två år tillbaka bor i Kurdistan. De tre flickorna har under denna långa tid envist fortsatt skriva till varandra, pratat i telefon otaliga gånger och trots det geografiska avståndet lyckats vårda och bevara vänskapsbandet. Deras långa texter och telefonsamtal har oftast handlat om att de förr eller senare återigen skall återförenas. I Sverige. Detta trots att min vän, Ali Gulsor, efter att ha bott tjugofem år i Sverige, klart och tydligt hade förklarat för vänner och ovänner att de aldrig mer skulle återvända till Sverige. Följaktligen förblev flickornas tårar och fruns invändningar mot hans "åka hem" planer ett slag i luften.
Till skillnad från Kungsbackasyskonen har de kurdiska systrarna haft lyckan att ha sin mamma med sig, både fysiskt och psykiskt. De flyttade ner "självmant" och slapp därmed också känslan och skammen att vara kidnappade av sin egen far. Men oavsett om barn och ungdomar flyttar frivilligt eller om de tvingas till föräldrarnas hemländer sätter återvändandeprocessen djupa spår. Barn väljer sällan att lämna kompisar, trygghet och det liv de lever bakom sig för att bosätta sig i ett främmande land. Det är föräldrarnas oupphörliga frustration, längtan och återvändandedröm till hemlandet som slungar de än hit än dit. Tusentals barn och ungdomar med invandrarbakgrund (ex. Anna Lindhs mördare Mihajlo Mihajlovic) upplever denna vanmakt, förvirring och rotlöshet under hela sin uppväxt och har/får psykiska besvär av det. Så som Ali Gulsors flickor.
Jag träffade familjen under en resa till Kurdistan förra sommaren och tillbringade tre mycket trevliga och intressanta dagar med dem. Men det som jag minns mest av vistelsen med mina vänner är flickornas ständigt bedjande och hjärtskärande blickar: "Snälla, farbror Josef, åk inte utan oss. Ta med oss tillbaka till Sverige."
Med flickornas sorgsna blick i minnet återvänder jag till Aftonbladet, Kungsbackasyskonen och mamma Elisabeths gripande historia: "Ta barnen hem till Sverige, de har ingen framtid här", hade barnens faster vädjat till sin bror. "Nej! De har ingen framtid i Sverige", hade pappan invänt, trots att han vet att hundratusentals palestinska och kurdiska familjer skulle offra allt som de äger för att kunna komma till just den svenska tryggheten. Men för somliga invandrade familjer finns det företeelser i livet som är viktigare än trygghet, frihet och glädje, något som uppdagas efter ett par års boende i det nya landet och blir outhärdlig i takt med att barnen växer upp här: "Heder" - som enligt vissa män sitter mellan döttrarnas ben. Och "i Sverige särar ju varenda en kvinna på benen för varenda man som kommer i vägen för dem". Med denna vansinniga föreställning om ett samhälle och med skräcken att döttrarna en dag kommer att dra skam och vanära över familjen så är det klokare att återvända och uppfostra barnen i sitt ursprungsland, även om det landet är söndertrasad av krig, hunger och förföljelser.
Plötsligt hör jag ett glädjetjut från min dotters rum; hon rusar in till mig i köket, kastar sig i min famn och skriker ut dagens andra glädjande nyhet: hennes två bästisar har skrivit att deras familj bestämt sig att återvända till Sverige. Jag blir inte förvånad. Det var dömt att misslyckas, eftersom det även i fäderneslandet hade skett stora samhälliga förändringar, något som Ali allt oftare ringde och beklagade sig över. Hans livs största och viktigaste beslut höll på att rinna ut i sanden och som så många andra entusiastiska och övertygade pappor innan hade inte heller han lyckats skapa livslust och harmoni åt sina barn i sitt forna hemland. Nu hade hans kurdiska envishet gett vika och familjen var på väg tillbaka till Sverige. Välkomna hem, flickor!
Josef Kurdman, Integrationskonsult
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
"Vapen som exporteras används ofta i inbördeskrig som orsakar fattigdom och flyktingströmmar." Foto: flickr/DFID - UK Department for International Development (BY CC 2.0)
Markus Hankins
