På Palolem Beach lågt allt väldigt tätt. Hyddorna och restaurangerna låg kloss inpå varandra och det var inte lätt och veta om den som hyrde ut hyddorna också ägde matstället bredvid. I anslutning till vår hydda låg ett matställe som hette Marita och där intog vi en hel del av vår mat. Deras nybakade Nanbröd med vitlök och varm dippa till var helt fenomenal, och den store förälskade sig i omeletten med koriander och som mellanmål fick han chokladbollar med sås till. Den lille gick själv upp på morgonen och beställde in sin frukost. Jag var imponerad över att han vågade detta som tioåring och med ett väldigt begränsat engelskt vokabulär, men tydligen kände han sig trygg.
En stor del av tryggheten som sonen kände lägger jag på en av de som arbetade där. Det var en ung kille, och precis som väldigt många som arbetade i Goa under högsäsongen var han gästarbetare. Han hade sin mamma och lillasyster som var elva år kvar uppe i Nepal medan han fick åka iväg och arbeta ihop pengar som kunde skickas tillbaka hem för resten av familjens försörjning. Hans lön bestod i den dricks folk gav honom, och man såg hur han arbetade för att få folk till restaurangen. De gäster han plockade in blev "hans", och den andre servitören hade vi inte mycket att göra med under de fem dagarna vi stannade i Palolem.
När jag ibland vaknade tidigt på morgonen på grund av de stora vågornas dånande satte jag mig på den lilla balkongen och såg alla västerlänningarna som var ute och joggade på stranden. Jag såg också att vår nepalesiska vän och hans kollega sov på matborden. Jag trodde först inte det var sant, men när jag åter fick se det insåg jag att de inte hade någon säng och inte heller någon privat sfär. De arbetade från morgonen och till dess att de sista gästerna gick hem. Efter det röjde de och sedan fick de lägga sig på borden i den öppna restaurangen och sova tills morgonen då allt skulle ordnas inför frukostgästerna.
Han berättade att hans pappa hade dött för några år sedan, så han var den som förväntades försörja familjen. Hans mamma hade ingen vidare funktion sedan hon fött de två barnen. Hans lillasyster var den som städade, lagade mat, gick i skolan och skötte det mesta i hemmet medan mamman satt och blev uppassad. Enligt vår vän var mamman väldigt storvuxen, men han pratade om henne med en röst full av respekt. Hans stora önskan var att få gå på universitet och han hade fått reda på att i Ungern och Sverige var universiteten avgiftsfria vilket gjorde att han väldigt gärna ville åka dit.
I en av de små affärerna vi besökte träffade jag på en kvinna som var höggravid och vi började prata lite. Hon berättade att hon och hennes man kom från ett annat distrikt i Indien som låg en dagsfärd från Palolem. Hon hade ett barn i cirka tvåårsåldern som satt i affären och lekte och jag frågade när hennes andra barn skulle anlända. Då skrattade hon och sa att detta skulle bli hennes fjärde barn. De två lite större barnen på tre och fem var med mannens föräldrar i deras hemby. Under de fem månaderna som säsongen varade arbetade hon från morgon till kväll med ett barn ständigt närvarande och fick inte se sina andra två. Mina tankar gick till den föräldraförsäkring vi har i Sverige och som gav mig möjligheten att först lämna min store pojke på dagis när han var över tre år gammal. Nog för att jag rest innan och jag sett en del fattigdom, men jag slogs av den vänlighet vi möttes med, och den psykiska ohälsan hemma gjorde sig hörbar.
Bredvid våra hyddor fanns en liten affär där en mamma hade sina tre barn. Den minsta var cirka ett år gammal, den andra fyra kanske och den tredje flickan var elva år. Hon hade ett framfusigt sätt att försöka få kunder på och hon var inte alltid så snäll. Hon var ett barn men agerade alldeles för ofta som vuxen. Jag såg henne alltid vid affären och vid ett senare samtal bekräftade hon att hon inte gick i skolan då familjen flyttade för mycket. Hon hade full koll på att jag hade handlat av en strandförsäljare och ville veta priset jag betalat för mina saker. Hon blev också upprörd över att jag handlat på stranden då jag lovat komma till hennes affär och handla. Jag försökte förklara för henne att jag kunde handla på mer än ett ställe och att jag inte tänkte berätta för henne hur mycket jag betalat strandförsäljaren. Efter det höll hon ett visst avstånd, men den nästsista dagen vi var där kom hon fram till mig när jag satt på stranden och tittade på pojkarna som badade. Hon berättade om hennes framtid som var väldigt utstakad. Om hennes föräldrar ville att hon skulle gifta sig var det de som bestämde med vem eftersom de skulle betala mannens föräldrar. Om föräldrarna inte ville hon skulle gifta sig skulle hon förbli ungmö. Det stod inte i hennes förmåga att bestämma. Hon berättade om alla sysslor hon skulle få utföra i mannens hem, och att hon skulle få passa upp på svärföräldrarna. Hon lyckönskade mig som hade två söner för då slapp jag betala mig fri från en dotter och jag kunde få gratis hemhjälp.
Jag försökte förklara för henne om skilsmässa, och att min fd man nu levde med en annan, och att människor i Sverige gifter sig av kärlek. Jag berättade också för henne att barnen flyttar hemifrån när de är i tjugoårsåldern och om man skött sina kort rätt så bibehåller man sina barn som vänner. När jag tittade på den vackra lilla flickan som satt framför mig i den varma sanden så insåg jag att hon inte förstod vad jag pratade om. Det var ett väldigt givande samtal och dagen då vi åkte gick jag in och handlade av henne. Vi hade en prutgivning där vi båda två skrattade och det var som om jag hade en jämnårig framför mig.
Tillbaka till vår nepalesiska vän som gjorde allt för att vi skulle trivas och äta alla våra måltider där. Några kvällar gick den store sonen och han ut, tog sig en öl och spelade lite biljard efter det att matstället var iordninggjort. Så mycket elände man kan säga om internet men ibland är det bra. Även i Indien finns facebook så han är nu en av mina vänner där och vi kan fortsätta en annars rätt hopplös kontakt. När jag gick in på hans sida visade det sig att han ljugit om sin ålder då vi var i Goa. Han hade sagt att han var 19, men det visade sig att han bara var 17.....
Birgitta Stiefler, sjuksköterska med kärlek för orden
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
Stina Lyngmark
Moldavien är ett av Europas minsta länder och tyvärr också ett av de fattigaste.
