 |
MEDIA
Artikel
av Anna-Carin Collin
publicerad 13 aug 2004 kl. 12.40:
Helt ärligt - jag är ego-less!
Helt ärligt. Är inte Helt ärligt ännu ett bevis på vår uselhet?
Härom kvällen debatterades kvinnokroppen och utvik i TV igen. I Helt ärligt. Programmet där "tonen är personlig och kaxig, men samtidigt ödmjuk". Programmet som är tänkt att vara "ett engagerande samhällsprogram som ska fängsla och ligga nära tittarnas egna liv". Programmet med vinjetten där programledaren försöker dansa, men ser ut att vifta bort getingar. Det är förvisso getingsommar, men vore det Gäster med gester skulle jag gissa på väderkvarnar. Helt ärligt. Är inte Helt ärligt ännu ett bevis på vår uselhet?
Det var aldrig frågan om någon debatt. Programledaren Linda Nyberg lät Linda Skugge och Linda Rosing komma till tals som om de vore representativa för Sveriges kvinnor ("...nära tittarnas egna liv"?) och inte gräddan av mediavärldens bekräftelsejunkies. Jo, det var så sant. En flicka vars högsta önskan är att bli årets Playmate fick också sina femton minuter i rampljuset, men hon hette något annat.
Linda Skugge var både bildligt och bokstavligt blekare än sina aktuella, osminkade utvik. Hon önskade, med ett klädsamt fnitter, Linda Rosing lycka till med skivdebuten. Linda Rosing önskade Skugge lycka till med boken och sen upprepade hon gång på gång hur sårad hon är för att ingen tar henne på allvar. Hon hade visserligen varit tvärsäker på att Slitz-bilderna skulle ge henne en plats i Big Brother-huset, men sen borde väl svenska folket förstått hur bright hon är?
Den enda som tog poäng var psykoterapeuten, som lät de bystiga blondinerna vara ifred den här gången, och istället ifrågasatte Linda Skugge. Det är på tiden att någon gör det.
Skugge är representativ för vår tids självcentrerade journalister, krönikörer och förståsigpåare. De som lyckats få allt ljus på sig. De är långt mer farliga som förebilder än anorektiska fotomodeller, vänstrande fotbolls-svennisar och fyllskalliga markoolios. Med sin plats i mediafokus och sin tröttsamma självcentrering rättfärdigar de egotrippen.
Hur ofta handlar Skugges krönikor i Expressen om något utanför hennes sinnevärld? Hon verkar tro att ingen annan haft en tuff tonårstid. Före henne har ingen haft en förlamande förlossningskräck och krävt kejsarsnitt. Ingen verkar heller ha varit nära att prejas av vägen av en utbränd långtradarchaffis innan hon plötsligt hamnade i diket vid Mörby Centrum.
Carl Hamilton blir pappa på ålderns höst och några ljus går upp. Det resulterar i en bok där han lanserar teorin att man känner igen en ansvarslös förälder på baseballkepsen och de slitna jeansen.
Road har jag följt Jan Guillou som programledarevikarie i TV4:s morgonsoffa. Han är för rar. Han vet minsann mer än TV-doktorn om fästingbett eftersom han får minst ett hundratal varje sommar. Han har full koll på mediabevakningen av Svennisaffären eftersom han tillbringade varje ledig stund med att läsa tidningar när han var på plats i London då drevhelvetet brakade lös. I morse fick han äran att trösta Lasse Berghagen i kraft av sin roll som före detta PK-ordförande, Lasse som släpats i skvallerpressens rännsten sen han svek Allsångspubliken förra sommaren.
En programförklaring som säger "utvik" lockar möjligen tittare, men hur hade Helt ärligt kunnat bli något hetare, vassare och intressantare än en sörja av monologer och taffliga försvarstal? Hur hade man fört debatten vidare?
Självklart skulle man bjudit in killarna, männen, grabbarna. Vem hade kunnat förklara för Skugge att män visst inte tror att kvinnor är lika retuscherade i verkligheten som i Caféutviken, om inte en grabb? Vem hade kunnat övertyga Playmate-wannabeen om att en tjej som satsar på sina studier istället för den förgängliga skönheten har mer cred, om inte en kille? Vem hade kunnat ruska om Linda Rosing och sagt "Lägg ner, slappna av, du duger som du är!" om inte en man? Kanske en Micke från Lule?
Det verkar ju vara viktigt vad männen tycker för dessa kvinnor, inklusive Linda Skugge. Helt ärligt, då borde de få komma till tals så att vi kan få ett slut på navelskådandet och rikta blickarna utåt, framåt.
|
Kajsa Kallio