 |
POLITIK & SAMHÄLLE
Artikel
av Pia Isaksson
publicerad 17 apr 2009 kl. 16.02:
Hellre dödsstraff än misslyckad återanpassning
Nu är Svartenbrandt ute på vägarna igen, med en k-pist. Och "allas vår" Annika Östberg är hemma från USA, där hon suttit fängslad i 28 år för mord.
Utan att ha kollat faktaboken funderar jag över om alla fina planer om återanpassning av brottslingar till samhället, egentligen fungerar. Vi vet att vi själva inte har utvecklats mycket som människor sedan Hedenhös tid. Eller, kanske lite då, men inte tillräckligt för att leva upp till och göra verklighet av alla fina ambitioner som finns i vårt avlånga land. Det bevisar bland annat skolan och åldringsvården i Sverige.
Svartenbrandt kallas Sveriges farligaste brottsling. Han har suttit i fängelse 45 år av sitt liv. Varken kärleken eller religionen har fått honom på bättre tankar, står det i tidningen. Hans övervakare sedan 2007, polisinspektör Jan- Olof Andersson är inte alls överraskad av att Svartenbrandt nu söks för ett nytt rån. I en artikel i Aftonbladet säger han:
"Förutsättningarna för honom att lyckas på fri fot var närmast obefintliga. Han har inte fått någon direkt hjälp från samhället och släpptes fri utan bostad och riktiga förberedelser för ett liv i frihet"
Det är detta jag tycker stämmer så illa med de beslut som tagits kring hur brottslingar ska återanpassas till samhället efter en lång fängelsevistelse. Man tycker åtminstone, att den straffade personen ska ges möjlighet till att få en inkomst, eftersom det är något de inte haft under sin fängelsetid. Kanske ett meningsfyllt jobb som den straffade accepterar, och som ger kontakter med "riktiga människor".
Brotten Svartenbrandt begått är ju av penningakaraktär, vilket vittnar om att han inte haft nog med pengar. En trasig människa som ska återanpassas till samhället måste få professionell hjälp, eftersom brottslingar ofta har andra problem i botten. Man kan undra vilka människor våra professionella psykiatriker och psykologer hjälper? Inte har det varit Svartenbrandt i alla fall! Svartenbrandt har visat sig vara både intellektuell och andlig. Jag stöder mig på vad hans övervakare sagt, att han knappt fått någon hjälp alls. Vad betyder det? Jo, att det inte prioriteras. Och då kommer jag till min undran; vore det inte bättre med dödsstraff, än att människor ska behöva leva liv i misär, och vara till fara för andra människor?
Öga för öga, som det står i någon känd bok? Då skulle vi ju slippa slänga pengar på hopplösa projekt, som dessutom är till fara för andra människor. Vore det inte schysstare mot brottslingen, att göra så att han/hon slapp döda igen? Ska man strunta i om folk dödar varandra? Jag tycker att vi kan gå tillbaka till ett mycket primitivare samhälle, för det är det samhället vi alla bär inom oss i alla fall, om vi ska vara ärliga. Det är bara inte fint att tycka så.
Vi får dessutom "hem" en annan brottsling till Sverige, som klarade sig från dödsstraff i USA efter att ha erkänt sin medverkan i morden på två polismän, och som dessutom knivmördat en man och dömts för dråp innan dess. Tidningar har romantiserat Annika Östberg å det grövsta, tycker jag. Hur kan man försköna Annika Östbergs brott, som man har gjort i pressen med vackra stora bilder och förmildrande text?
Jag säger som Oisin Cantwell skriver i sin nyhetskrönika i Aftonbladet : "Hon framställs som oskyldig - det är hon inte!" I samma artikel citeras Leif GW Persson: "Hela historien fyller mig med olust. Hon är polismördare" Jag säger detsamma!
Nu ska emellertid Annika komma hem till fädernet och Annikas mamma ska "göra mat åt henne" när hon kommer hem. "Annika gilla stora räkor!", säger mamma. Vem gör inte det förresten!
Vilka möjligheter har Annika att klara sig här i Sverige? Ska hon behandlas som Svensson, stå i arbetslöshetskön, söka bostad, söka bidrag, söka vänner? Vika vänner kommer att dyka upp till en frisläppt mördare, som dessutom varit narkoman? Vilka vänner är beredda att se Annika genom det rosa moln som kvällspressen omgett henne med?
"Mamma - jag är i Sverige!" var hälsningen hon sände när hon kom hit. Ok. Hur länge håller den lyckan, när nöden knackar på dörren? Hur intressant är det att leva med en sjuk mamma som är över 80 år, utan vänner eller bekanta, utan bostad eller jobb? Kanske har Annika ordnat vänner i Sverige från USA, kanske klarar hon sig här, men ska hon också bli ett hot mot oskyldiga människor i Sverige så fort hon behöver pengar? Ska vi lida för att myndigheterna inte kan återanpassa folk till verkligheten?
Stackars Svartenbrandt säger jag! En från början utslagen individ utan mål och mening i livet. Men jag säger inte stackars Annika! Hon skulle ha sonat sitt brott i USA och inte här.
Säg inte att Reinfeldt har fört oss bakom ljuset med sina hemliga förhandlingar med Schwarzenegger i USA för att vinna på det i kommande valet! Då kan man inte tro på något längre. Det är knappt att man gör det som det är.
|
Birgitta Stiefler
