Idag är det inte så konstigt att jag hellre väljer att åka en berg- och dalbana. Det är ju precis det jag gör genom livet, jag åker en lång berg- och dalbana. Det läskiga spåret.
Det är läskigt när man åker nedför. Det är då jag ibland blundar för det som komma skall, det är då jag kan skrika till för att det känns i magen. Värst är om det är ett riktigt stup, då kan jag skrika som bara den. Väl nere får man ta den värsta skiten, då vill man bara sträva uppåt. Och det går uppför igen. Sakta men säkert, och när man sitter på toppen och har utsikt över allt och alla känns det perfekt - då är livet på topp. Oftast dalar det nedför sedan någon gång igen. Så följer det hela tiden, upp och ned, ned och upp. Motgångar och framgångar. Det gäller att hålla i sig så man inte ramlar av.
Jag tror inte alla motgångar för något gott med sig. Däremot blir man en erfarenhet rikare. Jag vet hur jag ska tackla en del motgångar lättare, för att jag har varit där förut. Det är kanske därför jag inte skriker lika mycket femte varvet när jag är på väg nedåt i en berg- och dalbana som jag gör första varvet.
På vägen upp sitter man med ett leende och säger till sin kamrat: "Det där kändes!", och sen kommer man upp och kan pusta ut. Tills man är på väg nedåt igen.
Även om jag älskar berg- och dalbanor, men inte att livet har sina påfrestande motgångar kan jag ändå vara tacksam för att det är så livet ser ut ibland. Ingen roas av en motgång, men efteråt kan man både ta lärdom och dela med sig av sin erfarenhet. Dessutom är det härligt att vara på topp ibland och bara få vara lycklig och sprida glädje.
Sen finns det ju dem som hellre väljer att åka en karusell, de som inte vågar hoppa på berg- och dalbanan. Men den går ju bara runt, runt, runt. Följer samma mönster.
Nej, för mig är valet enkelt. Inga fler karuseller, tack.
Sofia Larsson, jag tar mig gärna ett skratt då och då
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
