Jag sitter i den där obekväma ställningen då man känner att man inte har någon kontroll. Tandläkaren, en hurtig, trevlig ung tjej pratar på och jag är totalt oförmögen att svara henne då jag har den där grejen i munnen som suger upp vatten. Jag gestikulerar så gott jag kan med mina ögon, och ser rätt så nöjd ut. Tills jag har kommit ur stolen och hon börjar addera alla summorna.
"Jag har bokat en tid till tandhygienisten i morgon klockan fyra, och med bettskena och allt så blir det högt räknat 8000 kronor."
Jag känner en spontan ilska gentemot mina biologiska föräldrar som gav mig undermålig mat när mina permanenta tänder bildades. Vad jag läst i papper som jag fått till mig för några år sedan så blev det mest burkmat av olika sorter, utan någon speciell näring i. I nästa minut funderar jag över hur många pass jag behöver göra i Norge för att lösa detta, ännu ett ekonomiskt problem det här år. Den där ilskan poppar upp när det handlar om mina brännskador och mina tänder. Jag vet att det inte är något att göra åt, men ändå blir jag beklämd.
Min kommentar till den hurtiga tandläkaren blir att det är ju tur att jag kan arbeta extra i Norge. Vad gör människor i min situation som inte har den möjligheten? Struntar i att gå till tandläkaren? Jo, många gör nog det.
Dagen efter hos tandhygienisten är jag inte på mitt bästa humör. Dels har jag fått vänta och dels har jag en skräck för tandläkaren och deras gelikar. Jag muttrar något om parkeringsbiljett och att jag kanske får böter, men när jag ser hennes lugn och hennes inlevelse i sitt arbete kapitulerar jag. Hon lovar att hjälpa mig så gott hon kan och att jag nu har tolv månader på mig att fixa det som behövs så vi behöver inte stressa.
Jag känner hur en tår letar sig ner för min kind och suckar djupt över allt elände som hänt detta år 2011. Måtte det snart vara slut.
Jag förstår inte varför tänderna ska särskiljas från den övriga kroppen, och varje år när jag är hos tandläkaren blir jag lika frustrerad över detta faktum. Senast i fredags var jag ute med en väninna som inte heller gillar tandläkaren. Hennes stategi är dock att hålla sig borta och hon kunde berätta att hon hade fyra plomber som havererat. Nu visste hon att det var så mycket att göra så hon struntade i att gå till tandläkaren.
Är det en lyx att få ha hela tänder? Är det klokt att man ska behöva hålla andan och försaka en semesterresa för att man ska ha hela tänder?
Jag fick med mig tandborste, prover av olika de slag, recept på tuggummi, en eventuell medicinsk remiss på bettskena och jag lämnade en person som hade förståelse. Jag knep fram att "Jag kan vara trevlig också, men jag känner mig så maktlös och då blir jag lite knepig att ha med att göra".
Nu på morgonen såg jag att stenskottet jag fått i rutan för två veckor sedan hade genererats till en spricka som behövde åtgärdas. Jag skakade på huvudet och skrattade uppgivet medan jag slog numret till försäkringsbolaget.
Birgitta Stiefler, sjuksköterska med kärlek för orden
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
Malmö moské
