 |
KROPP & SJÄL
Artikel
av Anneli Bergqvist
publicerad 21 jul 2007 kl. 16.20:
Hej Gud!
...eller någon där uppe, som ser mig och som styr. Som kan förändra saker och ting, för se nu har jag målat in mig i ett hörn, och jag vet inte riktigt hur jag ska komma härifrån.
Hej Gud, eller någon där uppe, som ser mig och som styr. Som kan förändra saker och ting, för se nu har jag målat in mig i ett hörn, och jag vet inte riktigt hur jag ska komma härifrån.
Jag tänkte att du kanske kan lyssna ett tag, för nu på sistone har det känts som att du inte haft tid. Eller så har du bara glömt mig, men du vet, jag finns här, jag också. Jag vill inte bli bortglömd, jag tänkte att du kanske kunde hjälpa.
Skrattar du åt mig nu, Gud? Ler du åt mig när jag far illa. Jo, för ibland känns det så, att det är någon slags himla-humor det här, som jag inte riktigt förstår mig på. Varför skulle du annars sätta käppar i mina hjul så ofta? Jag faller och reser mig, gång på gång. Och ser du inte, jag har skrubbsår här och var, främst i hjärtat- och de försvinner inte. Jag har försökt radera minnen, men de brinner ständigt, där någonstans i magtrakten. Det gör så ont, förstår du.
Och jag trodde att du hade en plan för mig, Gud. Men den sprack där när jag var sjutton. Eller den rent av gick i kras. Du om någon vet ju, hur mycket det skulle betyda för mig, med ett barn. Har aldrig sett min karriär som spikrak, men en familj, det har jag alltid önskat. Du vet ju det. Men allting slogs ut där, den morgonen på sjukhuset, och andan gick ur mig. Livet rann ur mig, såg du mig inte då? Hade du inte känt hur jag bönat och bett i ett långt, vidrigt år för att du skulle ställa allt till rätta? Eller valde du bara att inte lyssna? För du vet, du skapade mig ju som så, att älska de där små. Så det kändes som att du jävlades med mig, Gud. Jag förstår inte, du kanske kan tala om det för mig, hur du tänkte. För nu tre år senare, är allt mer förvirrat än någonsin. Ja du vet ju det, du ser mig ju irra omkring här om dagarna. Jag skulle bara vilja ha en förklaring. Till mitt liv. För du vet, det känns så meningslöst det här.
Och nu på sistone har så mycket gått sönder förstår du, mycket som har varit så vackert har blivit trasigt så fort. Du ser, mina vänner är allt jag har, men helt plötsligt känns det som jag inte kan nå fram till dem. Ingen är som vanligt. Men fortfarande är allt som förr. Och min bästa vän, som jag också kallar pojkvän, han vet jag inte riktigt var han står. En till käpp rakt in i mitt hjul. Just när allting är som mörkast, ja, då kommer du där Gud, med en till dolk och du stöter ännu hårdare. Rakt i ryggen bara. Jag förstår inte.
Förlåt om jag låter bitter. Du vet att det inte är jag. Jag sade till A. nångång, nånstans, att jag skulle så gärna vilja vara glad. Istället sitter jag här nu, grå och bitter. Trångsynt. Jag känner mig trasig, för du ser, jag har ju gått mitt itu. Är du nöjd nu, Gud? Var det precis såhär du ville se mig?
För du förstår, jag vill inte se mig själv så här. Jag är allt annat än nöjd. Jag vill leva, och då menar jag i ordets rätta bemärkelse, verkligen leva. Missförstå mig rätt nu Gud, för se jag är så stolt över att få finnas till. Men du kanske skulle kunna ge mig en liten putt i rätt riktning, sådär nångång ibland. Något litet tecken skulle inte skada, för du ser, ibland har jag liksom svårt att skilja på rätt och fel. Ibland behöver jag överjordisk hjälp, för ingen är mer jordnära än jag. Jag behöver det mer abstrakta.
Om du bara kunde ställa allt till rätta, det här som jag ställt till med. Lägga dit någon pusselbit som jag inte hittar. Visa mig vägen, bara en aning. Göra ljus till mörker. Gud, är det för mycket begärt det här?
/Din A.
|
