Skriv idag om: Sverige och korruption | Löfvéns riksdagsutanförskap | Kärnkraftssäkerheten i Sverige Börja här!
POLITIK & SAMHÄLLE
Artikel
av Joakim Johansson
publicerad 21 jul 2007 kl. 16.23:
Hatet mot de arbetslösa
Om det hade riktats mot invandrare eller andra utsatta grupper hade det blivit ett ramaskri. Men att hata arbetslösa är helt okej i dagens Sverige. Fast egentligen handlar det om klassförakt.
Jag sitter framför min dator och läser kommentarerna efter ännu en debattartikel om arbetslösheten i Sverige. Jag förvånas gång på gång över den öppna avsky och det nakna hat som riktas mot arbetslösa. I inlägg efter inlägg målas en stor grupp människor i vårt land ut som arbetsskygga bidragstagare som medvetet går hemma och drar fötterna efter sig. Ord som "lata, snyltare, parasiter, professionella semesterfirare, oduglingar, bidragsfuskare och pack" används flitigt.
Åsikterna är makabra. Arbetslösa är samhällets bottenskrap och en belastning som ska behandlas därefter. Det vill säga hårt och utan varken förståelse eller medmänsklighet. Att en arbetslös vill kunna behålla hus och hem och helst bo med sin familj accepteras inte. Som arbetslös kan du inte ställa sådana humana krav. Försörj dig själv eller gå under är omgivningens inställning. Därför anses det till och med okej att splittra en familj och omedelbart tvångsförflytta den som förlorar sitt jobb. Att deportera människor har blivit en möjlig lösning i tvåtusentalets Sverige.
Det hela är absurt, frånstötande och på gränsen till sinnessjukt. Bland de mest aggressiva kommentarerna lyser en avgrundsdjup dumhet igenom. Insikten om att arbetslösa människor är precis som alla andra och att man själv med lite otur kan bli arbetslös en vacker dag verkar inte ens existera i tankevärlden. Att det inte är samma människor som är arbetslösa hela tiden tycks man inte heller begripa. Istället verkar många tro att landets alla arbetslösa ingår i en stor konspiration, bestående av samma människor år ut och år in, som satt i system att sno pengar från dem som arbetar. Det hela för tankarna till andra idiotiska påhitt som exempelvis den stora judekonspirationen. Egentligen är det skrattretande, men skrattet fastnar snabbt i halsen.
Man kan fråga sig om detta hat, för det är faktiskt inget annat än hat om man för en sekund vågar använda klartext, hade varit möjligt utan flera års intensivt smutskastande från borgerliga tankesmedjor, lobbyister, högermedier och andra extrema grupper på den blåbruna ytterkanten. Dessa har nämligen så fort de fått chansen svartmålat och skuldbelagt arbetslösa och sjuka. Med en propagandamaskin som inte så lite påminner om historiska förtalsattacker riktade mot andra oönskade grupper har man lyckats få svenska folket i stort att se ner på människor som ofrivilligt hamnat i arbetslöshet eller blivit sjuka. Något som utan tvekan slagit väl ut då en majoritet av befolkningen nu verkar anse att arbetslösa är parasiter som bör behandlas hårt och skoningslöst. Man bara väntar på den dagen hånfulla "skämtteckningar" om snyltande arbetslösa publiceras i våra högerdominerade tidningar.
Men i grund och botten är det inget annat än gammalt hederligt klassförakt som lyser igenom. Fortfarande är det nämligen så att den största gruppen arbetslösa kommer från underklassen. Ett lysande exempel på detta är att en överväldigande del av alla arbetslösa akademiker har arbetarklassbakgrund. Inte ens med kunskapens nyckel i sin hand kan de låsa upp den dörr som leder till jobb och framgång. De är för evigt fast i sin fålla medan de välbetalda jobben stannar kvar hos den välmående medel- och överklassen där släktband och kontakter är den enda giltiga dörröppnaren till jobb och trygg framtid.
Det är sedan bland dessa privilegierade människor tankarna formas om den lata och arbetsskygga drönaren. Hos personer som själva aldrig befunnit sig utanför arbetsmarknaden. Och meddelandet från deras håll är kristallklart. En sådan som jag, med arbetarklassbakgrund, är helt enkelt inte pålitlig. Jag behöver straffas, hotas, pressas och stressas för att komma till handling. Att arbetslösheten kanske beror på yttre faktorer som individen inte kan råda över skiter man högaktningsfullt i. Pyramiden vänds uppochner och spetsen riktas mot den enskilda människan som får ta ansvar för samhällets misslyckande. Utgångspunkten är att en sådan som jag väljer arbetslöshet framför arbete om inte staten sätter kniven mot min strupe.
Att det sedan är dem själva som håller igen dörren och tar ifrån mig och andra med min bakgrund möjligheten att spela på samma planhalva låtsas de inte om. Vi ska utan knot acceptera lågbetalda skitjobb och tvångsförflyttningar. Vi ska rycka på axlarna åt höga studieskulder och bortkastade år medan de roffar åt sig godbitarna genom ren och skär nepotism. Samtidigt ser de ner på oss som saknar förutsättningarna de själva tar för givet. De anser sig bättre bara för att de fötts med silversked i mun. Fast egentligen har de aldrig behövt kämpa för något, allt de har i sina liv har varit dem givet från födseln. Och det är ur den kontexten de dömer andra. Helt utan erfarenhet, kunskap eller insikt.
Men nu tycks något ha hänt. I tidningarna läser jag om att arbetsförmedlingens personal utsätts för mer hot än tidigare. Vissa får till och med ha livvakt. De arbetslösa ger sig på överhetens fotsoldater. Det är inte rätt, men det är helt logiskt. Återigen har överklassen lyckats ställa två grupper långt ner på samhällsskalan mot varandra. Samtidigt sitter de själva skyddade i sina fina villaområden och paradvåningar och har det långt bättre än vad de förtjänar. Med fasta jobb, höga löner, pengar på banken och julresor till Thailand är de oberörda av andras verklighet. Det börjar likna förr i tiden.
Arbeit macht frei!
Joakim Johansson, Akademiker och äkta arbetarklass
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
"Vapen som exporteras används ofta i inbördeskrig som orsakar fattigdom och flyktingströmmar." Foto: flickr/DFID - UK Department for International Development (BY CC 2.0)
