 |
POLITIK & SAMHÄLLE
Artikel
av Jan Wiberg
publicerad 26 dec 2010 kl. 06.00:
Har människan resignerat?
"Proteströrelserna har ebbat ut, ungdomarna från sextio- och sjuttiotalen blivit äldre, rättat in sig i leden och blivit som folk. Nu för tiden verkar ungdomen vilsen. Som om den saknade ideal och tro på framtiden."
Under femtiotalet inträffade rekordåren i Sverige. Lönerna steg, folk skaffade bilar, massmedia utvecklades och fick alt större makt. Man rev städernas gamla stadskärnor för att bereda plats för nybyggda EPA och Domusvaruhus. Hela stadsdelar försvann. Arbetarna fick flytta till förorterna. Städerna gentrifierades. Det etablerades nya köpcentrum, stormarknader och köpstäder utanför stadskärnorna för människor med bil. Lönerna steg, folk fick råd att handla. Affärsmän, företagare och reklammakare kartlade och undersökte våra köpvanor och anlitade hjälp från psykologer och beteendevetare för att stimulera människors köpimpulser.
Under sextio- och sjuttiotal gjorde ungdomen försök att protestera mot kommersialiseringen och det inflytande ekonomiska intressen hade över folks liv. Man protesterade mot rivningar, man startade köpbojkotter och införde alternativa jular. Ungdomar sökte förverkliga andra ideal, söka efter andra kulturer, andra religioner, försökte leva utanför konsumtionssamhället, leva alternativa liv, de flyttade ut på landet i gröna vågor, man sökte utveckla sitt medvetande genom yoga och meditation, man åt vegetariskt, köpte tablas, gitarrer, man spelade en ny sorts musik och man klädde sig annorlunda.
Peace och Love. Man ville fred mellan människor och man ville kärlek. Man såg med misstänksamhet på kapitalismen som befrämjade konkurrens och girighet, något som störde gemenskapen mellan människor. Man ville klassernas utjämning och tyckte att alla borde leva under likartade förhållanden. Man ville en människors samvaro i fred och kärlek, med musik och konst, befriad från vinstintressen.
Men det blev inte så. Mycket var fördrömt och ogenomtänkt, idéerna splittrades, grupperingar stred mot varandra. Och myndigheterna såg ungdomsrörelsen som ett hot mot gällande ordning. Hjulen skulle inte snurra tillräckligt fort när allt fler inte såg lönearbetet som livets mål. Välfärden kunde riskeras. Också företagarvärlden såg sina intressen hotade, startade tankesmedjor och engagerade psykologer i motoffensiver för att vända trenden och få folk att konsumera. Sovjetunionen rasade samman och de idealiserade kommunistsamhällena avslöjades som ondskefulla diktaturer.
Proteströrelserna ebbade ut, ungdomarna från sextio- och sjuttiotalen blev äldre, rättade in sig i leden, blev som folk, jobbade, skaffade TV, köpte bil, tog chartersemestrar och köpte villa. Den gröna vågen, det alternativa livet, det transcendentala medvetandet hade varit ungdomliga drömmar. Man fick göra avbön för sitt engagemang i västerrörelserna, idéerna om fred och kärlek blev betraktade som flummiga, hippierörelsen förknippades med droger och man ställde undan sitarerna och tog ned affischerna på sina gurus.
Men nu för tiden verkar ungdomen vilsen. Som om den saknade ideal och tro på framtiden. Man läser om flickor som skär sig, om hur ungdomar lider av psykiska problem, det går epidemier av anorexia och bulimi, trots mörkläggning läcker det ut att självmord är skrämmande vanliga bland ungdomar, man ser klotter och meningslös vandalisering, läser om skolbränder, huliganism, gängbråk, våldtäkter och mord.
Under den tid jag har levat sedan 1937 har världen genomgått en fantastisk utveckling. Tekniken har blomstrat och människor har fått det bättre. Men världen har inte blivit bättre och inte människor heller. Snarare verkar det som om människor mår sämre, begår skamligare handlingar, har sämre kroppar, skörare psyken och är mer missnöjda med sina liv nu än tidigare. Som om mänskligheten resignerat och accepterat utvecklingen och den rådande ordningen. Trots att utvecklingen medfört klimatförändringar, miljöförstörelse och en ungdom som begår självmord.
|
Malmö moské
