 |
SEX & KÄRLEK
Artikel
av Cecilia Andersson
publicerad 8 okt 2009 kl. 10.49:
Har jag blivit beroende av sex?
"Jag tror att jag har använt sex som substitut för närhet. På fel sätt. Jag har sex för att, om så bara för en sekund, komma någon nära. Jag får sällan, eller aldrig, ut någonting av det egentligen."
Igår natt när jag låg i sängen och försökte fantisera fram min dröm för natten - något så långt från min verklighet som möjligt - fick jag ett plötsligt uppvaknande. Jag har aldrig tänkt en liknande tanke. Det kom som en blixt. En plötslig insikt om något som jag aldrig sett som ett faktiskt problem, utan snarare bara vana, "det är väl såhär man gör"? Kan det verkligen vara så att jag blivit beroende av sex? Kan en sån som jag bli det? Måste man inte vara rockstjärna för att hamna i ett sådant udda beroende?
Mina vänner säger att de skäms när de berättar för sina nya pojkvänner om hur många de haft sex med. Trots att jag ofta är yngre har jag ett trippelt så högt antal. Men jag har alltid trott att det handlar om att jag varit singel så länge, och "mitt längsta förhållande var ju för fyra år sen och jag hade bara haft sex med tre stycken innan honom". Sen skämtar jag bort det ytterligare med att jag lever varenda tjejs innersta dröm och att varje kille är en ny erfarenhet. Men är det en erfarenhet jag har användning av i mer än det här sammanhanget? Är det okej att skriva "många sexpartners, mycket erfarenhet" i CV:t?
När allt kommer kring handlar det mesta jag tänker på om sex. När jag möter en person på gatan är oftast min första tanke om han är duktig i sängen. Vilken typ han är; egoistisk eller gillar han att ge? Är han kanske en både ge-och-tagare eller han kanske inte alls har sex? Hur skulle jag njuta av att låta honom gå lös på min så vant utnyttjade kropp?
Jag tror att jag har använt sex som substitut för närhet. På fel sätt. Jag har sex för att, om så bara för en sekund, komma någon nära. Jag får sällan, eller aldrig, ut någonting av det egentligen. För allt handlar om one night stands. Så närheten varar aldrig längre än till morgonen efter, om ens så länge. Då är det tack och hej, och sen börjar jakten igen. Och jakten är oftast det som är roligast och mest spännande. Men jag vet ju alltid hur det slutar. Men vad är det jag försöker uppnå? Det måste vara mer än en orgasm. För är det så enkelt kan jag ordna det all by myself.
Och jag vet ju att jag förstör en blivande relation med att hoppa i säng med personen ifråga direkt, så jag vet inte heller om det är kärlek jag är på jakt efter. Det är inte sällan som killar frågat "men ska vi inte ses någon annan dag istället, vi kan väl hitta på något, kanske gå på bio", och jag har bara vinkat undan detta förslag och sagt att absolut kan vi det, men vi inte behöver sluta kvällen än (för jag vet ju att de enda en kille egentligen vill är faktiskt att ligga, det är slutdestinationen och exit).
Enligt de flesta skvallertidningar och vänners råd så har man aldrig sex på första träffen, speciellt inte första gången ni träffas. Ligger du direkt är du inte längre intressant, för då sorteras du in i ett fack, och i det facket blir du aldrig aktuell som något mer än ett one night stand. Har jag sorterat in mig själv i det facket och därför tillåter detta hända gång på gång? Har jag hamnat i en roundabout?
För ett tag sen såg jag Oskuldernas bal, en amerikansk dokumentär om unga flickor vars föräldrar beslutat att deras barn ska leva i total "renhet", det vill säga vara oskuld fram till giftermål. En del beslutar sig till och med för att aldrig kyssa någon förutom blivande maken, och då under ceremonin. Huruvida detta är ett smart beslut är inte upp till mig att bestämma utan upp till var och en, men i dokumentären snackar papporna om att allting handlar om hur man blivit uppfostrad av sin egen pappa. Har din pappa visat dig tillräckligt mycket kärlek och närhet behöver du inte få den bekräftelsen av någon annan, då klarar du dig med den fram tills din make tar över. En mamma i dokumentären sa att varje gång du har sex eller blir kär ger du bort en bit av ditt hjärta. Så när du väl hittat mannen i ditt liv har du mindre kvar av ditt hjärta att ge honom.
Detta får mig att fundera på om jag hittat nästa pusselbit. Min pappa dog när jag var liten, och har inte haft någon direkt manlig förebild förrän för cirka fyra år sedan, och då var jag nog tillräckligt vuxen och självständig för att inte behöva någon. Kan detta ha med min egna osäkerhet att göra? Kan detta vara en av orsakerna till varför jag söker mig till det motsatta könet mer än ofta, och mer än lite, för att få någon slags bekräftelse och kanske till och med kärlek?
Hur ska jag få jakten att sluta? Är jag definitionen av den moderna tonåringen och precis som alla andra, eller har det helt enkelt blivit så att jag genom mitt sexande gett bort så många delar av mitt hjärta att jag inte har någon kärlek kvar att ge?
|
