 |
Artikel
av Hanna Wagenius
publicerad 16 apr 2012 kl. 06.00:
Hanna Wagenius, förbundsordförande, CUF
Hanna Wagenius: "Vem är beredd att ta risken?"
"Det är oerhört lätt att lämpa över ansvaret på skattebetalarna eller företagarkollektivet, men det löser inte några problem."
Under den senaste tiden har frågan om ungdomsarbetslösheten tagit fart igen, och det med rätta. Relativt övriga befolkningen har Sverige EU:s högsta ungdomsarbetslöshet - vi ligger inte bara sämre till än Tyskland, utan också Grekland och Spanien.
I samtliga debatter rörande ämnet har förslagen från oppositionen begränsat sig till en bättre skola och allehanda satsningar. Att skolan behöver förbättras är knappast kontroversiellt, men det löser tyvärr inte problemen vi har idag. Satsningarna man pratar om är däremot mer intressanta att diskutera.
Exakt vad de här satsningarna är för något är inte alltid helt lätt att reda ut. Ibland handlar det om att ta bort sänkningen av arbetsgivaravgifterna för alla under 26 och istället sänka dem för långtidsarbetslösa - ibland handlar det om att skapa stora, statliga infrastrukturprojekt. Exakt hur någon av åtgärderna ska minska ungdomsarbetslösheten finns det dock ingen närmare förklaring till. De unga som gått klart byggprogrammet på gymnasiet saknar inte arbete i samma utsträckning som många andra, och en fördubbling av arbetsgivaravgiften för unga skapar knappast några jobb.
Däremot är man mycket noga från vänsterhåll med att förklara vad man inte vill se. Förändringar i arbetsrätten är en sak, att åtminstone inte höja ingångslönerna är en annan. Motiveringen är densamma varje gång - unga ska inte ses som mindre värda på arbetsmarknaden.
Jag har alltid tyckt att det ligger en oärlighet i det. Lönen är inte ett mått på hur mycket man som människa är värd - den är ett mått på produktion. Eller borde i alla fall vara det. Ur det perspektivet är det inte konstigt att företagare i det land i OECD med mest sammanpressade löner väljer att inte anställa unga. Sällan är nämligen någon som just gått ut gymnasiet, eller ens någon med färsk examen från högskolan, lika produktiv som någon med praktisk erfarenhet av ett arbete. Risken att man inte får ut en produktion som motsvarar den lön man ger är helt enkelt för stor.
Men, om man nu är så övertygad om att det inte är så alls, vilket till och med vår arbetsmarknadsminister Hillevi Engström verkar vara, så är man välkommen att motbevisa det hela i praktiken. Alla de som kräver statliga satsningar borde väl rimligen, om nu satsningarna är så säkra, lika gärna kunna göra affär av det hela själva - och till och med kunna tjäna en hacka.
Eller ligger säkerheten kanske i att det är någon annan som tar risken? Det är oerhört lätt att lämpa över ansvaret på skattebetalarna eller företagarkollektivet, men det löser inte några problem.
I grund och botten handlar det om att politiker lagt hinder i vägen för ungas konkurrenskraft och gjort det mer riskfyllt att anställa; dels genom en överreglerad arbetsmarknad, och dels genom att ge facket makt över deras lönesättning. Vill man på allvar göra något åt ungdomsarbetslösheten så får man antingen se över dessa delar, eller genom eget aktivt företagande visa att de inte är ett problem.
|
