 |
POLITIK & SAMHÄLLE
Artikel
av Joakim Steneberg
publicerad 6 aug 2010 kl. 06.00:
Handlar feminism bara om kvinnor?
"OM jag eller andra män är/känner oss/kände oss förtryckta även vi, individuellt eller som kollektiv eller strukturellt eller whatever, måste jag/vi på grund av våra kön då vara helt tysta om detta!?"
Jag tycker rätt mycket om kvinnor, men jag fjäskar sällan, det har jag sällan gjort. Jag vågar kritisera, men skämtar helst, och pratar gärna allvar på det sätt som en man bara kan prata med kvinnor - främmande eller välkända.
Jag skulle knappast använda begreppet "ta för mig" i samband med mina intima förhållanden till kvinnor. Rätt ofta kunde man, enligt min erfarenhet, låta dem ta initiativet på den tiden! Det var bekvämt och man kunde då själv artigt säga "ja tack" eller "nej tack". Det senare ibland faktiskt. På sextiotalet i en progressiv studentmiljö var det sparsamt med stigmatisering, orsakerna till detta var komplicerade och kan tvistas om i evighet.
Har du "eksem", du "förtryckte man". Nej, jag klarade mig. Men OM jag eller andra män är/känner oss/kände oss förtryckta även vi, individuellt eller som kollektiv eller strukturellt eller whatever, måste jag/vi på grund av våra kön då vara helt tysta om detta!? Det verkar från diverse håll som om att uttrycka förtryck skulle vara omanligt. "Tappa inte masken och imagen man, du starke osårbare, innan du stupar på ett slagfält av något slag." Det finns fler typer av män än den traditionelle manlige soldaten! Och visst, "manlig svaghet" är ju delvis tabubelagd, fortfarande!
Så måste vi då lida dubbelt, i evighet? Alltså, var är logiken, moralen? "Håll käften man, tig i församlingen!?" "Jämställdhet, debatt, media och politik om kön är kvinnans revir, ingen annans!" Vem vet vad jag har haft i ryggsäcken? Ingen annan vet naturligtvis hur många kvinnor jag älskat! Ja inte bara rent sexuellt, utan "in many different ways" som hon sjunger i Jesus Christ Superstar. Alla dessa ögonkast, säkert tiotusentals kvinnor, av alla möjliga färger, jorden runt. Vänliga leenden, vänliga ord från kvinnor utan ålder. Flirtandet. Massor. Ah, flirtandet med det andra könet, då är man aldrig ensam! Med alla åldrarna från 5 till 75, och på franska till exempel, ett favoritspråk.
I sekretären finns alla breven och fotona från/med kvinnorna särskilt bevarade. Flickvänner, men även flera kvinnliga brevvänner, några på franska eller engelska. Även personliga kontakter med en handfull kända svenska kvinnor. Senare brev från kvinnliga journalister, politiker, feminister, ja från Winberg själv. Minsann, hon såg min humor, kommenterade den, och tackade artigt för "priset" (ett något mindre artigt.) som jag gett henne! Sedan efterträdde hon en tidigare manlig släkting till mig på ambassadörsposten i Brasilien (med hennes medföljande diverse problem). Han var å sin sida homosexuell, karriärdiplomat i det landet på den tiden! Det gick tydligen utmärkt. Men upphaussat "aktuellt" idag. Var är problemen där, är de förstorade, lår vi in öppna dörrar?
Som hetero, (Gud bevare mig gärna som sådan), ja jag gillar kvinnor. Och har känt, eller inbillat mig (?), att det varit ömsesidigt. Det är även för er skull jag för den här kampen. Kanske mest för er? För jag önskar inte att ni skall avfärdas och dömas ut som obetydliga mähän i historiens rätt nödvändiga könsrollsamhälle, gräva ner er i grämelse om överdrivet och enkönsbeskrivet förtrycka under 6 000 år! Och jag önskar faktiskt heller inte att ni skall känna er som gisslan på planeten och se oss, den andra halvan av mänskligheten, era bröder, som det generellt onda könet!
Jag stannar där. Jag vill inte fjäska eller ställa in mig. Och det är inte läge för en kärleksdikt, en Höga Visan! En annan gång kanske. dessutom, kanske det faktiskt är kvinnans tur, att säga något positivt om män, efter alla år av feministmonolog i namn av "jämställdhet"? Men någon kärleksdikt till mannen från feministiskt håll kommer väl aldrig någonsin att höras?
"På båda könens villkor, för båda könens bästa!"
|
