I brist på annat är det lätt att leta lycka ute på krogen. Desperat kastar jag mig ut helg på helg.
Med trippande och förväntansfulla steg brukar jag och någon vän ta oss ner mot centrum. Det finns inte många uteställen för oss som bor så här på landet, att välja mellan, så vi går dit vi alltid gått och dit vi alltid kommer att gå.
Och vi är tidiga. Den kvällen och alla andra kvällar med. De att räkna med, de att ragga på, har inte riktigt hunnit dit ännu.
Vi beställer den första ölen. Småpratar glatt och minglar med alla att mingla med. Stämningen är på topp.
Kvällen är ännu som ett oskrivet blad. Vad som kommer att hända kan endast tiden utvisa.
Så. Dörren öppnas. Och som i en film kliver Han med stort H, nonchalant in. Bakom sig har han sitt gäng med undersåtar som följer varje steg han tar.
Han närmar sig baren nu. Och där! Där. Ögonkontakt etablerad! "Halva inne" som det så fint heter på grabbspråk.
Kvällen kommer bli lyckad. Det är vad jag för mig själv tyst spår.
Han ska med hem! Så är det och så kommer det att bli.
Det här är inte första kvällen om ni nu trodde det. Det här är bara en repris på alla andra tidigare kvällar. Vi har stått vid den här bardisken förut. Vi har låtsats främmande för varandra innan.
Och alltid. Samma slut på scenen. Vi byter några artighetsfraser. Diskuterar lugnt och fint när klockan slår stängningsdags hurvida vi ska dra oss hem till mig eller till honom.
Och sedan. Stelt kryper vi tysta ner i sängen bredvid varandra. Lampan släcks på en gång. Här är det inget tal om att diskutera livets mening till framåt småtimmarna.
Han kryper alltid närmare. Kontaktsökande på något vis. Slingrar in sig i mig. Som om han är rädd att jag ska smita. Just den där stunden brukar alltid kännas så mjuk och fin. Då är det lätt att låtsas att allt inte är så som det egentligen är.
Morgonen efter. Det är då han sätter igång. Kommer igång. Han ber och jag ger. En tyst överrenskommelse vi har. Han kommer. Och jag sväljer. Vi byter inga ord.
Sedan går han alltid. För det enda han kommit för har han fått.
Och jag i min enfald, olyckligare än någonsin, svär på att aldrig mer låta detta upprepas sig. Att aldrig mer bli utnyttjad så där. Men så kommer då helgen...
Embla Karlsson, Blåögd
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
