Hur ska jag förklara det här? Känslan av ren skräck. Känslan av att inte kunna nå fram. Känslan av att vad som helst kan hända.
Död. Ensamhet.
När vår yngste son var 8 veckor gammal fick vi veta att du hade drabbats av MS. Du envisades med att åka ensam till läkaren. Om jag bara fått vara där med dig!
Du kommer hem efter några timmar, sjunker ner på en stol i hallen. Ser på mig och skakar på huvudet. "Jag är sjuk Sandra. Jättesjuk." Du börjar gråta och min värld börjar snurra. Hur jättesjuk? Dödssjuk?
Jag håller om dig och ser dig i ögonen. "Vad är det för fel?" "Jag har MS." Min hjärna fattar inte. MS? Känner igen namnet men vet inte vad det innebär. "Är det som ALS, det som Maj Fant hade?"
Du säger nej. Frågar var barnen är. "En sover och den andra ser på TV" viskar jag tillbaka.
Du kramar mig. Gråter.
Plötsligt står pojken där. "Vad har hänt?" Du sträcker ut armarna mot honom och ber honom komma. "Kom, jag är lite ledsen bara, det är inte farligt." Han går in i din famn och du håller honom nära dig, så nära. Du berättar och förklarar att du har träffat en doktor som har hittat felet. Felet som gör varför du ibland har svårt att gå och inte kan springa längre. Du förklarar och lugnar honom.
Han är 4 år och hans pappa är sjuk och gråter i hallen. Den natten var hemsk. Och underbar. Vi höll om varandra så nära så nära så nära.
Dagen efter ska jag lämna pojken på dagis. I bilen bryter jag ihop. Personalen tar hand om oss. Jag förklarar och kramar.
Hemma igen så tittar vi i en väska som du fick med dig från sjukhuset. Information om bromsmediciner tillsammans med en videofilm. Filmen visade MS-sjuka på ett behandlingshem. MS-sjuka i rullstol. MS-sjuka som matades. MS-sjuka som lyftes ner i en bassäng.
Vi slutade titta. I en folder som fanns med stod det hur stor självmordsrisken var i procent.
Jag tänkte stilla att "det där är inget som han kommer att tänka på, det ligger inte i hans natur, han är inte sån." Du skrockade lite åt det men sa samtidigt att "det var ju inte så jävla kul att veta".
Vi åkte till ett stort bibliotek. Vi måste läsa mer. Lära oss. Ta in.
Vi läste. "...sjukdom i centrala nervsystemet med okänd orsak. Kännetecknas av sönderfall av nervtrådar och deras myelinskidor, med ärrbildning och funktionsrubbningar som följd, t.ex synrubbningar, skakningar, förlamning..."
Dagarna som följde var svåra. Du ville knappt gå upp ur sängen. "Varför då, jag ska dö snart iallafall."
Jag slet fram lådor med osorterade fotografier, satte på en CD och plockade fram tomma fotoalbum. "Nu ska vi göra iordning de här och när vi blir hungriga så hämtar jag pizza."
Jag kämpade för att hålla i gång en vardag. Jag var supermamman med superkrafterna som orkade hur mycket som helst. För att det skulle vara så lite fokus på det sjuka som möjligt.
Ibland bara reste du dig, gick in i sovrummet och grät. Ibland följde jag efter, ibland inte. Ibland reste jag mig, gick in i sovrummet och grät. Ibland följde du efter, ibland inte.
Efter någon vecka var du och sonen på vinden och spelade bandy. Morgonen efter ville du inte gå ur sängen. Du berättade att du valt ut en bjälke på vinden att hänga dig i. Du hade sett den kvällen innan när ni, du och vår äldste son, lekte där uppe.
"Ett rep, en pall och en flaska Whisky, sen är det klart."
Jag trodde inte mina öron. Det här kunde inte vara du. Du som alltid varit oförstående till personer som tagit sitt liv, speciellt de som haft barn. Jag påminde dig om det och då grät du. "Jag vet! Men jag kan inte säga annat än hur jag känner, fattar du? Jag vet inte om jag vill leva med det här, det gör så ont! Och du - dig tänker jag på, vad blir det för liv med mig?"
Vi grät den natten och höll om varandra så nära så nära så nära. Jag sa som det var. "Jag stannar hos dig oavsett om du står, sitter eller ligger - jag älskar dig."
Du mådde inte bättre, bara sämre. Det fanns inget liv sa du. Du ville inte ha med bebin att göra, "varför ska jag visa vem jag är, jag kommer ändå inte finnas till för honom".
Jag såg på dig. "Vet du, du behöver inte oroa dig för honom. Jag finns här för honom och hans bror finns här. Ta hand om DIG och när du orkar, då finns han kvar här för dig."
Dagen efter gick du runt i cirklar i vardagsrummet. "Jag måste prata med någon, förstår du, någon som förstår mig, någon som kan hjälpa mig, någon som vet vad det innebär att ha MS. Jag klarar inte det här annars!"
Jag ringde i panik till den läkare som gav dig diagnosen. "Det enda ni kan göra är att åka till psykakuten, så att han kan få något lugnande." Du bara skrek i bakgrunden. "Jag vill inte ha något jävla piller! Jag vill PRATA med någon!"
Jag var förtvivlad. "Men du fattar inte! Han vill inte leva längre, han går knappt upp ur sängen." Vi fick veta att det var väntetid och att psykakuten var enda alternativet till dess.
Jag var livrädd när vi åkte bil. Undrade om du skulle krascha även om vi satt i.
På nätterna kunde jag vakna av att hela sängen skakade. Då låg du där i fosterställning och frossade. Lakan, täcke, kudde, ja allt var sjöblött av svett. Jag bäddade och värmde.
Jag bönade och bad att du skulle ta första sprutan. Du vägrade. Du var rädd för sprutor, sa du. "Om jag tar den nu så betyder det att jag accepterar sjukdomen, jag vill inte!"
Men så en kväll svor du en lång ramsa och tog din första spruta. Du blev stärkt i det tror jag. Det blev någon slags vändning för dig. Och för mig.
Min supermammadräkt blev plötsligt för stor. Jag blev trött. Fick munsår.
En dag ringde en vän från förr, hon visste ingenting. Jag berättade om diagnosen och plötsligt märker jag hur jag blir andfådd när jag pratar. Ena handen skakar plötsligt så mycket att jag blir rädd. Jag talar om för henne vad som sker med mig och hon tror att jag gått in i något slags chocktillstånd.
Jag ligger på sängen och skakar och fryser om vartannat - precis som du.
Det tog ett tag, flera veckor faktiskt, men sedan träffade du en psykolog som var specialist i neurologi också. Det var perfekt.
Men då rasade jag ihop totalt. Jag kunde inte se det då, men det var när du fick stöd någon annanstans som jag inte orkade hålla ihop längre. Övertygad om att jag skulle vara änka vid trettio.
Kristerapi. Vi var på olika våglängder. Du var på väg upp.
Jag var ingenstans.
Kväll. Jag stod i köket och fixade en sallad. Du tittar in och säger att du ska upp på vinden och hämta en sak. "Kommer snart!"
Jag känner hur ordet "vinden" ger mig kalla kårar. Försöker slå bort tanken på vad du sa för länge sen.
Jag ser tomaterna på skärbrädan. Blod. Jag känner hur strupen dras ihop. Jag vågar inte röra mig. Jag väntar och tittar på klockan.
Tolv minuter. Nu kommer tårarna. Gode gud.
Svettas.
Sjutton minuter. Han har hängt sig.
Tjugo minuter. Han har hängt sig. Vad ska jag säga till barnen?
Tjugotvå minuter. Dörren öppnas. "Halloj!"
Jag vänder mig om och ser på dig. "Men älskling, vad är det som har hänt?" Du omfamnar mig.
Jag gråter fram min skräck. "Du sa att du skulle gå upp på vinden och sen kom du aldrig tillbaka du kom aldrig tillbaka du kom aldrig tillbaka!"
Då förstår du. Och du berättar att du sprang ihop med grannen i trapphuset och ni stod och pratade och gud förlåt det var inte meningen förlåt jag tänkte inte på vad jag sa förlåt
Och vi håller om varandra så nära så nära så nära.
Sandra Gustafsson,
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
