Jag vet inte hur det började den här gången men nu står han över mig i dunklet igen och skriker. Dunklet i vårt gemensamma sovrum. Det är blå tapeter. Jag valde dom, han valde saffransgula till vardagsrummet. Jag är nitton år och grinar efter min mamma. Fast det får han aldrig veta. Då skulle han hota med att ringa dit. Och berätta för hela familjen att jag är ett psyko och att de måste hämta mig. Jag är liten, korkad och omogen och han ser det som sin plikt att uppfostra mig. Knuffar omkull mig på golvet, håller för min mun som skriker och bänder mina armar hårt, hårt.
Jag grinar för att min mamma inte vet hur jag har det. För att hon skulle bli så ledsen och arg om hon visste. Jag säger inte nått till nån. Jag försöker slå tillbaka. Men han är 1.95 lång och väger 80 kilo. Jag har inte en chans Han trycker till hårdare över munnen. Och till slut tystnar jag.
Emma Färnström, nu, 23
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
