POLITIK & SAMHÄLLE
Artikel av Anna-Karin Engström publicerad 11 jul 2011 kl. 11.26:

Anna-Karin Engström

Han anmälde mig för att slippa barnen

"Min före detta make hade ansökt om att få ett besöksförbud utfärdat på mig. Jag var fortfarande chockerad och lite lätt skakad av att blivit uppringd av en polis. Jag visste ju inte ens var min före detta man bodde någonstans!"
Rätt sent en kväll ringde telefonen. Det var polisen. Alla som varit med om att polisen ringer sent en kväll vet hur obehagligt det känns. Man får hjärtat i halsgropen, blir torr i munnen och med blixtens hastighet går tanken genom huvudet om vem som kan ha avlidit, blivit skadad eller häktad. När jag äntligen hämtat mig visade det sig vara ett helt vanligt polisförhör per telefon som man förväntade sig att jag skulle delta i. Min före detta make hade nämligen ansökt om att få ett besöksförbud utfärdat på mig. Jag var fortfarande chockerad och lite lätt skakad av att blivit uppringd av en polis. Efter en stund visste jag inte om jag skulle skratta eller gråta. Jag visste ju inte ens var min före detta man bodde någonstans! "Nja", sa polisen. "Du har mejlat och ringt honom. Eller hur?" Och det var jag den första att skriva under på. Jag har under åren skickat en hel del mejl med information om barnen. Jag har också uppmanat honom på ett något brutalt sätt att lyfta på ändalyktan och agera så att vi tillsammans kunde få ordning på dem.

Jag frågade polisen vad min före detta make hade för bevismaterial att komma med när det gällde de hot han ansett mig ha utsatt honom för. Och så värst mycket att komma med hade väl inte mannen medgav polisen. Det enda mannen kunde visa var ett mejl där jag i ilsken ton uppmanade honom att engagera sig för ungarna annars skulle jag fortsätta att jaga honom med mejl och samtal. Det var sannerligen inte så farligt.

Ja, jag är faktiskt av den åsikten att när man varit två om att tillverka barnen skall man hjälpa åt att uppfostra dem också. Jag viker inte en tum från den åsikten. Och mina barn är inga provrörsbarn utan tillverkade på det gamla hederliga sättet.

Jag upplyste rart polismannen om att under alla år som vi varit skilda har mina sms, mejl och telefonsamtal till min före detta make endast bestått av beskrivningar och upplysningar om barnens uppförande. Samt givetvis uppmaningar till att göra något konkret, såsom samtal och så vidare. Alla som har tonåringar känner till att det inte är någon dans på rosor att uppfostra ungar i den åldern. Förr eller senare kör det ihop sig. Det hade det gjort åtskilliga gånger för oss. Det var det jag mejlat, sms:at och ringt om. Min före detta make hade försökt få polisen och åklagaren att tro att jag inte annat gjorde än att ringa till honom. Kanske hade han lite svårt att förstå att det enklaste sättet att slippa mig skulle vara att lyfta luren och lyssna på vad jag hade att säga.

Naturligtvis avslogs hans begäran om besöksförbud. Det avslogs trots att jag upplyste om att jag kommer att fortsätta att informera min före detta make om våra barns förehavanden. Trots att barnen nu är myndiga. Ett sådant beslut går att överklaga. Beslutet kan överklagas flera gånger och i vårt fall är sannolikheten stor att det överklagas så långt det går. Jag vet också att det överallt i landet sitter ett stort antal misshandlade kvinnor och darrar av en verklig rädsla för sina män. Vårt fall har i praktiken betytt att polisen tvingas lyssna på en idiot och göra en utredning av något som inte finns. Jag är knappast ensam om det här. Det tar enorma resurser från de som verkligen är i behov av hjälp. Vårt ärende kommer att vara som en följetong och väntetiderna för de som behöver hjälp blir bara längre och längre.

Jag vet fortfarande inte om jag skall skratta eller gråta.