KROPP & SJÄL
Artikel av Marie-Louise Johansson publicerad 22 apr 2006 kl. 17.32:

Hallå! - Var är de oändliga möjligheterna?

Sikta mot stjärnorna så når du kanske trädtopparna. Men risken för att du slår dig blir större ju högre upp du försöker ta dig.
Å ena sidan, alla stora ord om självförverkligande, utveckling, upptäckter, äventyr! Å andra sidan, hemmets lugna vrå, arbetarens trygghet, fast inkomst, veta vad som väntar och ha kontroll över tiden som tickar iväg.

Jag är en del av den generation som är uppväxt med lovord om alla möjligheter som erbjuds oss, alla otrampade vägar som väntar, alla drömmar som ska gå i uppfyllelse. Till skillnad från mamma och pappa - och alla innan dem - har jag kunnat välja och vraka bland utbildningar och framtidsplaner, alla tänkbara alternativ har funnits inom räckhåll. Vi är generationen som kunde bli vad som helst, utom en Svensson. Vi som kunde få allt, utom Villa, Vovve, Volvo. Uppväxta i en värld som blev allt mindre ju mer vi såg oss omkring, en värld som låg för våra fötter, en värld som var helt och hållet vår! Vi har haft friheter som ingen innan oss, möjligheter som ingen vågat drömma om, teknik som tidigare varit vilda fantasier. Den ljusnande framtid är vår.

Vi har allt.

Vi har ångest.

Alla har sagt åt oss att aldrig vara nöjda med det vi har, det finns alltid något mer, något större, något bättre! Vi kan ständigt ha roligare, bli framgångsrikare, få större kickar och bli snyggare. Ingen behöver längre sitta i kassan på Ica, ingen behöver föda barn eller betala räkningar, hela vårt liv är ett äventyr utan tristess eller måsten. Vi kan skatta oss lyckliga, våra liv är så mycket enklare nu än då.

Så varför gnäller vi?

Varför knaprar vi antidepressivt, skär oss i armarna, tar droger och lyssnar på depprock? Varför klär vi oss i svart och sminkar oss för mycket? Varför är vi så missnöjda?
Jag skyller inte på er, ni som lovat oss allt guld och de gröna skogarna. Det är bara det att guldet har mist sin status, och skogarna är antingen förgiftade eller borta. De oupptäckta paradisstränderna och de otrampade vägarna har blivit moderna pilgrimsleder för charterresenärer. Utbildningarna gav oss ingen karriär, bara en växande studielånsskuld. Den frihet de flesta av oss drabbats av kallas arbetslöshet. Vi är förbannat snygga, men vet inte vart vi ska rikta våra bländande leenden. Men vi fortsätter ändå envist att fly från villaförorten, skräms av den fasta anställningen, försöker förtränga vardagen med sina räkningar och tvättider.

Om vi nu lever ett så ytligt och deprimerande låtsasliv, varför inte ge upp de falska drömmarna och nöja oss med ett klokt planerat och välordnat radhusliv? Därför att det lockar ännu mindre.

Ni påstår att "dagens ungdom" är besviken därför att vi lever i en illusion om att allt ska vara som på tv. Så är det inte. Vi är besvikna för att allt är som på tv. Känslorna är inte äkta, orden är stora men tomma, allt är gjort av plast, upplevelserna är på låtsas. Men om vår frihetsdröm är en hollywoodproduktion är er trygghetsdröm en söndagsmatiné. Vi är kanske tröstlösa sökare som inte vet vad vi letar efter, men vi fostrades att tro på att de stora orden någonstans ska vara sanna.

"Den mätta dagen, den är aldrig störst. Den bästa dagen är en dag av törst. Nog finns det mål och mening i vår färd - men det är vägen, som är mödan värd.

Det bästa målet är en nattlång rast, där elden tänds och brödet bryts i hast. På ställen, där man sover blott en gång, blir sömnen trygg och drömmen full av sång.

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr. Oändligt är vårt stora äventyr."
(Karin Boije)