Skriv idag om: Att slippa teori för skoltrötta | Obama och katolska kyrkan | Kidnappade LVU-flickan i Sävsjö Börja här!
KULTUR & NÖJE
Artikel
av Sunny Börjesson
publicerad 16 dec 2009 kl. 06.00:
Marie Göranzon och Maria Bonnevie Fotograf: Sören Vilks
Höstsonat för mödrar och döttrar
"Pjäsen/filmen lämpar sig alldeles särskilt för mödrar med vuxna döttrar. Vi som är mödrar till döttrar har ju som regel varit döttrar till en mamma själva, även om just jag missat den biten."
Så kom vi i väg till Dramaten, dottern och jag. Under alla mina år i Stockholm missar jag aldrig en chans att bara stå därute och titta på detta fantastiska hus som enligt min mening är det absolut vackraste i hela stan. Någon har ibland dristat sig till att påstå att jag bara känner detta därför att jag aldrig varit olycklig en enda minut i detta hus, men jag köper bara den förklaringen till en viss del.
Höstsonaten är ju en av Ingmar Bergmans många filmer, enligt min mening en av hans bästa. Med duon Ingrid Bergman - Liv Ullman som mor och dotter och Lena Nyman som den sjuka systern måste det ju vara en bra film. Jag ser om den ibland.
Nu har det alltså varit premiär på pjäsen. Det första man konstaterar är att film såsom media har en fördel framför teatern: I filmen kan man till exempel spela in scener med tillbakablickar av olika slag, med barnskådespelare. På scenen måste den nödvändiga bakgrunden berättas i uppläsningar av brev.
Pjäsen/filmen lämpar sig alldeles särskilt för mödrar med vuxna döttrar. Vi som är mödrar till döttrar har ju som regel varit döttrar till en mamma själva, även om just jag missat den biten. Både modern och dottern känner säkert igen sig hos de båda. Så var det för oss också.
Och det slår gnistor om den självcentrerade modern i Marie Göranssons gestalt. Hennes rädsla och uppenbara motvilja att närma sig någonting för henne obehagligt kan ingen ta miste på. Hennes uppdämda ilska och obehag när hon inser att hon inte bara ska konfronteras med sin friska dotter efter sju år utan att denna dotter och hennes make tagit till sig den sjuka systern Helena och vårdar henne hemma. Hon som modern gömde undan på ett hem.
Marie Göranzon är kallt motbjudande i sina aversion emot det som inte är perfekt. För henne själv har livet varit ett helt annat, ett helt perfekt liv. Den berömda pianisten som firat triumfer världen över och därtill blivit mycket rik. Men ändå gnager det, mödrasamvetet. För hon var inte hos sina flickor när de ropade efter en mamma och när hon äntligen landade med sina resväskor i hallen mellan de långa turnéerna tittade hon på den kärlekstörstande flickan (den friska) som om hon varit osmaklig och föreslog en tandställning, en klippning, en kur för hyn. Flickan insåg hur ful hon var och att hon aldrig skulle kunna vinna sin mammans kärlek.
Nu är hon gift med en präst på landsbygden och lever ett stilla liv sedan hennes enda barn, en pojke på fyra år, drunknat. Mamman hade för mycket att göra både när han levde och när han dog och har aldrig träffat sitt barnbarn. Eva i Maria Bonnevies gestalt visar en försiktig glädje med ett hopp om att nu äntligen nå fram till sin mamma som just blivit änka för andra gången. Hon vill så gärna älska och bli älskad men alla år av förnekelse har närt ett växande hat som känns rent fysiskt i hela kroppen hos Eva. De försöker båda två men de talar förbi varandra och trots några försök av Evas make Viktor vågar inte mamman ge efter för sina skuldkänslor. Hon flyr igen. Och den stackars oälskade Eva skriver ett sista brev: "Mamma jag älskar dig så mycket och är så ledsen att jag drev i väg dig. Förlåt mig."
Hon är den lilla flickan igen som spillde på sin klänning: "Förlåt mig". Pjäsen är mycket sevärd men som jag redan sagt: Filmen är trots allt bättre även om man ska akta sig för att jämföra film och teater.
Sunny Börjesson, rik!!
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
