Skriv idag om: Sverige och korruption | Löfvéns riksdagsutanförskap | Kärnkraftssäkerheten i Sverige Börja här!
Artikel
av Charlie Weimers
publicerad 8 mar 2010 kl. 09.45:
Charlie Weimers, förbundsordförande KDU
Håll brottslingar ansvariga - höj straffen!
"Alltför många har drabbats av kriminalitet; organiserad brottslighet, ungdomsgäng som driver runt och söker bråk eller en oprovocerad knytnäve på krogen. Människor väljer att begå brott av olika anledningar, men ingen väljer att bli ett brottsoffer."
I Sverige har vi den senaste tiden kunnat skåda utvecklingen av en destruktiv kränkthetskultur, där det som tidigare betraktats som legitim kritik allt oftare ses som någon ny besynnerlig form av "kränkning", inte sällan i bästa Monty Python-anda. Åtskilliga är de gånger vi med lätt skakande huvuden tagit del av att någon blivit "kränkt" med hänvisning till att någon annan sagt si eller så (sätt in valfri minimal kritik). Denna utveckling har lett till en devalvering av kränkthetsbegreppet som bara kan matchas av Robert Mugabes sedelpressar. Här är en hård sanning: Att bli kritiserad eller inte alltid få som man vill är en del av livet. Det är inte ett fall för politiskt korrekta myndighetsledningar, genuskommissarier, eller för den delen diskrimineringsombudsmän som allt oftare tycks ha kastat det sunda förnuftet överbord och skapat en industri av smått osannolika anmälningar. "Ahh, fick du inte som du ville, du vet vad du ska göra (wink, wink, nudge, nudge)".
I Sverige har vi under lång tid, under ivrigt påhejande av förment neutrala kriminologer och andra vänstersympatisörer, drivit linjen att det är brottslingen det är synd om medan dess offer bekvämt har glömts bort. Det får vara slut med det. Detta är i hög grad en värdeladdad fråga och sedan den borgerliga alliansen tog makten har en successiv förändring påbörjats. Mycket återstår dock att göra, decennier av tänkande som präglats av att dalta med och tycka synd om kriminella tar tid att vända. Hur många gånger har vi inte hört uttalanden om brottslingar från vänsterhåll, i stil med "visst gjorde han fel, men..."
Nu överdriver han, kanske någon tänker nu. Fine. Kanske skulle några exempel på nån-annan-ismens inflytande vara på sin plats?
"Pojkstreck" - så beskrev en av Sveriges mest inflytelserika kriminologer Jerzy Sarnecki händelserna i Rödeby, där ett gäng under lång tid attackerat en familj och hotat att döda deras förståndshandikappade son. Fadern ser sig tvingad att med vapen i hand försvara sin son och dödar en15-årig pojke, och en av landets mest inflytelserika kriminologer kallar det hela för ett "pojkstreck".
I Ockelbo fick föräldrarna till en 11-årig kille hyra in en livvakt. Han hade kommit hem ledsen och gråtande efter skolan flera gånger, efter att ha blivit misshandlad av sina klasskamrater. Droppen var när han blev nerknuffad från plinten på gymnastiken. "När skolan inte gör något måste ju vi ta saken i egna händer", var föräldrarnas förklaring. Skolans svar? Vi ska ha ett möte om saken.
För något år sedan skrev etikforskaren Ann Heberlein boken "Det var inte mitt fel", där hon beskriver ett Sverige som skyller sina fel och misslyckanden på andra. En av de utlösande händelserna till varför boken kom till var när hon och hennes dotter var i stadsparken och såg några småungar som kastade sten på änderna. Hon sade åt dem att de inte fick göra så, att de kunde skada fåglarna. Då blev deras latte-mammor som stod bredvid arga på henne och gav henne en utskällning för att hon sade vad deras barn skulle göra. Kopplingen till Carl Hamiltons bok "Det infantila samhället" är tydlig. Den handlar om ett Sverige där skillnaden mellan vuxenliv och barndom ersatts av en evig tonårsperiod, där föräldrarna är sina barns kompisar. Effekten blir å ena sidan att barn tvingas bli vuxna/tonåringar för tidigt, å andra sidan att vuxna försöker vara barn/tonåringar hela livet, och slippa ta ansvar.
Heberlein beskriver också den kränkthetskultur som hon upplevt som lärare vid Lunds universitet. Vid ett tillfälle hade hon gett två studenter dåliga betyg på en skrivning. Den ena menade att det berodde på att Ann Heberlein favoriserade kvinnor, den andra på att hon favoriserade de unga snygga männen på kursen. Eller som hon själv beskriver det: "De hade helt enkelt förberett sig dåligt och därför också presterat dåligt - men genom att hävda att de var kränkta placerades ansvaret för misslyckandet utanför dem själva. Så förvandlades de i sina egna ögon från lata studenter till offer för diskriminering."
"Först kränkt vinner", heter Maciej Zarembas ett år gamla artikelserie. Den börjar med en intervju med Per Holmberg, lärare vid Lärarhögskolan. Han är gift med en spanska och talar spanska hemma. Vid ett tillfälle skrev han "fortsätt att arbeta med språket" på ett betygsformulär till sin spanske student. Holmberg ansåg att den aspirerande lärarens svenska brast i tydlighet och i grammatik, och påpekade detta. Han anmäldes därför för etnisk diskriminering och hamnade under utredning.
Trakasserier mot en familj som tillåts pågå, mobbning som inte tas på allvar, föräldrar som inte sätter gränser och en kränkthetskultur som sprider sig. I ett samhälle som lär oss att våra fel och brister beror på något annat än vår egen ofullkomlighet blir flykten från ansvar lätt. Där talar vi gärna rättigheter men undviker det jobbiga ansvarsbegreppet. Nån-annan-ismen råder, och gång på gång får vi höra samma ursäkt: "Det var inte mitt fel". I ett sådant samhälle är det ofrånkomligt att kraven på brottsofferperspektiv och rättvisa straffsatser ekat ohörda. I skogen kan som bekant ingen höra dig skrika.
Det är dags att flytta fokus till de i vårt samhälle som verkligen blivit kränkta: Oskyldiga och hederliga människor som blivit utsatta för ett allvarligt brott. Kriminaliteten är ett gissel i samhället som förpestar tillvaron för drabbade och anhöriga. Alltför många har drabbats av kriminalitet; organiserad brottslighet, ungdomsgäng som driver runt och söker bråk eller en oprovocerad knytnäve på krogen. Människor väljer att begå brott av olika anledningar, men ingen väljer att bli ett brottsoffer.
Som ett led i att stå upp för brottsoffren och samtidigt arbeta för ett tryggare Sverige vore det en välgärning att fortsätta skärpa straffen för våldsbrott och att ge mer resurser till polis och rättsväsende. Alliansen är på rätt väg, men att vi har börjat göra upp med en vänsterpräglad tingens ordning betyder inte att vi är framme. Vi har en lång väg kvar innan brottsofferperspektivet är utgångspunkten och innan nån-annan-ismen ersätts med eget ansvar. Att lag och ordning gäller.
Jag hoppas och tror att Alliansen kommer att fortsätta på den vägen. Jag är säker på att Mona Sahlin inte kommer att göra det.
"Vapen som exporteras används ofta i inbördeskrig som orsakar fattigdom och flyktingströmmar." Foto: flickr/DFID - UK Department for International Development (BY CC 2.0)
