Jag hatar Håkan Hellström. Hans musik stinker. Från första ögonblicket jag hörde den vedervärdiga "Känn ingen sorg för mig Göteborg" har det varit så. Min kompis plågade mig med denna musikaliska paria under några veckor på Gotland sommaren år 2001. Det var då jag kom till insikt. Håkan stinker helt enkelt sjukt mycket.
"Han sjunger falskt", sa jag till min kompis. Gillar du honom inte bara för han sjunger lite falskt fick jag som svar. Lite falskt? Han sjunger inte lite falskt. Han sjunger inte alls, han ylar som en rabiessmittad Lundastudent på tentafest vilken just svept en vinare, fått hybris och kysst sin första flickvän. Förresten så gillar jag Springsteen och Dylan utan att de direkt är kända för att hålla tonen.
Svensk medelklass nya popstar, svenska musikskribenters Messias, vad gör han som är så annorlunda och alldeles, alldeles underbart? Svar Håkan bråkan suger tidningssmurf. Eller rättare sagt tidningsmurfarna suger Håkan.
Varför får en poptomte så mycket uppmärksamhet? För mig låter han lika illa som Martin Svensson, Vacker utan spackel-snubben (som jag glömt namnet på) och Gessles gamla lägereldsprojekt Gyllene Tider. Håkan ett räddande laxermedel som ska lösa alla förstoppade knutar då svensk pop under en längre tid lidit av svår förstoppning. Därför får räddaren, laxermedlet, Håkan Hellström sin frälsarstatus.
För mig finns det inget gudomligt inget, fantastiskt som vissa popskribenter och allt "coola" nöjesbilagschefer ser hos Håkan Bråkan. Han är inte ens ett laxermedel. Möjligen ett kräkmedel. Det spelar ingen roll hur mycket hjärta och smärta han snyftar om, hur upprymt ungdomligt glad han är eller hur ledsamt annorlunda han vill vara. Det är inte stabilt Håkan, inte någonstans.
Det är helt okej att som en viss skribent krönikör i Expressen tycka att man hatar hiphop och att alla klubb dj:s är äckel. Ingen reagerar. Det är helt okej att racka ned på hiphop, att ställa knasfrågor till unga hiphop-artister och sen mysfrågor till alla poppers. Att alla musikredaktörer och halvgubbiga musikskribenter kåtar upp sig på Håkan Hellström så till den milda grad som de gjort är tydligen också helt okej. Sjung med i hyllningskören. Håkan vår räddare, vårt laxermedel.
Hjälp!!! Det blir så patetiskt och fruktansvärt pinsamt när hyllningskörerna ekar unisont. Förresten alla gillar inte samma musik och det är bra.
En sak till, jag hatar faktiskt inte Håkan Hellström. Han är säkert begåvad, snäll och så vidare. Det är inte honom jag skriver om egentligen. Förlåt Håkan, du stinker antagligen inte alls och är inget laxermedel. Du är säkert en riktigt schysst figur. Jag gillar bara inte din musik. Det jag ville peka på här är bara det fullkomligt vidriga i att det bara sitter popwannabees, rocktomtar som bestämmer vad ni ska älska vad som är på och av och så vidare. Proffstyckare med rätt att dricka gratisbira och gå backstage på festivaler vad gör dem till allvetare? Se dem som ett gäng superkänsliga vindflöjlar. Ibland blåser det hit ibland dit. Igår var det Håkan Hellström, idag är det Petter.
Låt mig säga så här...
Don't belive the hype!
/Jonas Alassaad Frilansjournalist som är mycket besviken över att ha missat Mary J Bliges konsert i förra veckan. Annars är allt bra.
Jonas Alassaad,
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
