 |
Artikel
av Anna Ekström
publicerad 14 apr 2010 kl. 16.19:
Anna Ekström, ordförande Saco
Händerna på täcket, politiker!
"Vi är många som uppskattar den hållning som regeringen visat de senaste åren, och som uppskattar politiker som förstår att inte gå över tuschstrecket och börja lagstifta om sådant som vi parter ska klara att komma överens om på egen hand."
Den svenska modellen är något som vi gärna diskuterar, som hade denna modell en självklar definition. I realiteten har den modell för arbetsmarknadens reglering som vi valt i Sverige, visat sig kunna förändras en hel del genom de många decennier som gått sedan den fick sin kanske mest officiella födelse 1938. Själva förmågan att förändras hör till den svenska modellens bästa egenskaper, och har bidragit till att jag och så många andra hyllar den, i jämförelse med de alternativ som flertalet andra länder tillämpar, det vill säga lagstiftning.
Nu är det valrörelse och då vet man att läget på arbetsmarknaden brukar engagera väljarna. Samtidigt är det avtalsrörelse. Det är en pedagogisk kombination. Alla kan tydligt se hur parterna - arbetsgivare och fackliga organisationer - förhandlar om hur framtidens villkor för anställda ska se ut. Politikerna diskuterar istället hur finanskrisen hanterats, hur arbetsmarknadsåtgärderna fungerar för att hantera arbetslöshet etc. Den svenska modellen kan inte fångas i en bättre ögonblicksbild. Politikerna söker och utkräver ansvar för sådant som staten måste vara med om att styra. Parterna förhandlar om de konkreta villkoren på arbetsplatserna.
Finns det då några hot mot denna uppdelning? Ja, och det består framför allt i politiker som inte kan låta bli att ge tusan i sådant som parterna ska förhandla om, utan hotar eller lockar med lagstiftning. Detta händer allt som oftast, men är alltid lika skadligt. Förhandlingar och goda kompromisser försvåras avsevärt om den ena eller båda parterna anar att de kan få en viss fördel via lagstiftning, istället för via den kompromiss som de har till uppgift att skapa. Varje politiker, i regeringsställning eller i opposition, som för ens hypotetiska resonemang om att nästa mandatperiod kan komma att medföra förändringar av den lagstiftning som finns på arbetsmarknadsområdet, den politikern häller grus i den svenska modellen. Må det sedan vara att vilja lagstifta för att ge deltidsanställda rätt till heltidstjänster, att göra förändringar i lagen om anställningsskydd eller något annat som man oftast finner lösningar på via kollektivavtal.
Alliansregeringen har varit ovanligt tydlig i sitt stöd för den svenska modellen, och avvisat alla förslag till lagstiftning, även från arbetsgivarsidan. Men flera regeringspartier vill till nästa mandatperiod sätta sig och peta i paragraferna. Och inom oppositionen lovar man att överväga lagstiftning om förhandlingarna inte ger något i frågan om rätt till heltid. Säkert känner politikerna att lagstiftning på olika områden skulle kunna ge dem sympatier i valet. Därför vill jag påpeka att vi är många som uppskattar den hållning som regeringen visat de senaste åren, och som uppskattar politiker som förstår att inte gå över tuschstrecket och börja lagstifta om sådant som vi parter ska klara att komma överens om på egen hand, och sedan gemensamt vårda som vår gemensamma kompromiss. Alternativet är att vi lämnar förhandlingarna och börjar lobba mot politikerna, och det är knappast en bättre modell för vårt arbetsliv!
Följ jobbdebatten på Sourze här
|
