Angst åt frukost för första gången på väldigt länge. Dagen som han i vanlig ordning spenderade på biblioteket var som ett blodigt töcken, klotblixtarna som kastade sig forskande från medvetande till medvetande stack i hans kokande vredesblod; han funderade med hastigt accelererande avsky över nattens dröm. Han läste lite Freud men kände bara för att våldta kolatorskbögen i röven. Funderade över molnen, hals över huvud, mellan benen på begreppet "dåre i jesus" och sprang mot toaletten och vrålade ut sin sperma vid tanken på Rasputin.
På vägen hem upptäckte han att himmelen var ovanligt psykotisk. Gråsvarta elektriska molnsjok intog groteska former, hånleende luft skvallrade om en universell avsky som världen kände gentemot världen genom Angst perception. Som när man tycker sig skymta en svart katt i ögonvrån, som en ärrad vålnad utan ansikte, tyckte han sig skymta Elviras kåtluderface arm i arm med en trollpacka han på något vis kände igen.
Elvira hade sedan det första brevet anlände, hon kallar det för det första brevet utan att tänka efter; rent intuitivt vet hon att en bindgalen dödsprocess är satt i rullning, var den kommer leda står förmodligen skrivet i stjärnorna men känslan hon burit som ett skört kolikbarn i sitt fragila judebröst de senaste veckorna berättar för hennes innersta svärta att vad som än kommer hända så kommer det inte lämna någon som någonsin hör talas om det oberörd. Hennes öde kommer spikas fast i universums pannben på pissgula minneslappar.
Angst hade bjudit in henne på enkel middag till helgen och detta plötsliga infall från den konstnärligt ångestladdade medelålderkrismannen i desperat behov av fysisk samvaro hade gjort henne stum av förvåning. Hon kunde kallt konstatera att det var måndag och därför en dryg vecka till sammankomsten. Hon trodde sig känna en viss dragning till Angst; inte direkt så att det pirrade i könet, men hon skämdes inte över att övervägt, eller ja, åtminstone lekt med tanken om att inleda en sexuell relation med sin kufiske granne.
Morgonen efter låg det en ofrankerad lapp i Elviras Brevlåda:
"Rubrik: att dryfta sig poesi.
o, vanhelgade sköte ovanför min himmel hur tog du dig genom hettan?
o, rovdjurssjäl som är i mig om natten till hur andas hjärtat mot döden?
Lilla Elvira.
Hej då!
/ Din Ångest."
Kärringen vaknade och skrek. Jag är Greta och jag finns för i helvete, och hej hela jävla världen med ögonen på sned, jag finns, jag finns! Ja, det faller sig så. Hon bläddrade i täcket och bytte vansinne mot sömn.
Johann Von Fritz, Sakralvit samuraikärlek
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
