 |
POLITIK & SAMHÄLLE
Artikel
av Den där
publicerad 10 jun 2002 kl. 17.53:
Grodan Boll & Horace Stropp
Horace Engdahl må vara lärd, men det betyder inte att han utstrålar intelligens.
Det är lördagen den första juni, dagen innan Sverige spelar 1-1 mot England i fotbolls-VM borta i Asien. Jag sitter och slöläser Aftonbladet och kommer småningom fram till tidningens Vi-5-spalt. Frågan som ställs är följande: "Kommer du att jobba när Sverige spelar VM?" Anledningen till att man ställer just denna fråga är att undersökningar visar att sjukskrivningar ökar under stora sportevenemang. Gott så.
Vi-5-spalten består nästan alltid av fyra icke-berömda, icke-offentliga (eller vilken etikett man nu vill sätta på en för allmänheten icke bekant person) människor och ett känt ansikte. Kändisen denna dag är Svenska Akademiens ständige sekreterare, Horace Engdahl, och det är också vid honom och framför allt vid hans svar jag skall uppehålla mig.
Så här svarar Horace på ovan nämnda fråga: "Ja, jag visste inte ens att det var fotbolls-VM. Det är business as usual." Jag undrar om det ens med den bästa viljan i världen är möjligt att i ett så pass mediebrusande och nyhetssprudlande klimat som råder i Sverige undgå att det är fotbolls-VM. Alla, verkligen alla, människor jag känner vet att det är fotbolls-VM, ehuru flera av dessa inte är ett dugg sport- eller fotbollsintresserade. Har Horace den senaste månaden suttit instängd mol allena i en jordkällare med V. S. Naipauls samlade verk som enda kontakt med omvärlden, så kanske, kanske att jag kunnat köpa hans svar. Jag tror emellertid inte att så är fallet.
Har Horace läst en enda dags- eller kvällstidning, sett en enda nyhetssändning, tittat på en enda löpsedel eller samspråkat med några andra än tibetanska postmodernister de senaste veckorna så kan det inte ha gott honom förbi att det är fotbolls-VM. Det går liksom inte, oavsett man vill det eller ej, att värja sig mot all den information som basunerar ut mästerskapets existens.
Horaces svar skvallrar om att det ligger ett slags prestige för honom i att inte vara det minsta upplyst om för honom triviala och världsliga företeelser som till exempel sport, TV, populärkultur och så vidare, och att det är detta som är orsaken till att han svarar som han gör. Det verkar som att han inte på något sätt vill bli ertappad med att sitta inne med någon som helst kunskap om fotbolls-VM, ett fenomen ljusår från alexandriner, dramer och romaner. Horace är för sofistikerad, för kultiverad och för välrenommerad för att över huvud vilja förknippas med något som uppskattas av folket, pöbeln, parian; den förtappade hopen människor som inte förstår storheten i Miltons Paradise Lost. "Så Engdahl har degenererats och spenderar sin tid med att se på fotboll?" hör jag de andra av de adertons röster eka i Horaces mardrömmar.
Jag är således övertygad om att Horace mycket väl vet om att det är fotbolls-VM, men att han döljer det av de orsaker jag nämnde ovan. Att han inte är intresserad av fotboll (om nu så är fallet) är en helt annan fråga, det är just den påmålade okunskapen som är det intressanta. De allra flesta svenskar (alla?), även de som inte är ett dyft intresserade av politik, vet vem Olof Palme var, och jag kan inte tänka mig att ens de mest reaktionära skulle se någon prestige i att inte veta det, eller i att låtsas att inte veta det. Annat är det med Horace, vår befriare.
Man kan applicera andemeningen i Horaces svar på en annan (litterär) kontext för att se hur fånigt det låter, även fast händelsen jag använder mig av (Astrid Lindgrens död) inte på långa vägar haft en lika stor och framför allt inte en lika långvarig eller internationell mediebevakning som fotbolls-VM. Ponera att man skulle fråga en svensk fotbollsspelare från Allsvenskan om han tycker att Astrid Lindgren postumt skall få Nobelpriset i litteratur och han svarar: "Jag visste inte ens att tanten var död." Personen ifråga skulle med all säkerhet hamna på allsköns floskeltoppslistor och man skulle raljera över dennes frapperande kunskapsbrist.
Kontentan av Horaces svar är att "fel" kunskap är en börda, och därför torde han också vara emot det som kallas allmänbildning och bara hylla den särskilda, esoteriska bildningen. Sen är det paradoxalt och komiskt att överkuckun för den orden som skall verka för det svenska språkets bevarande och som dessutom ligger bakom SAOL (Svenska Akademiens ordlista) känner sig nödgad att fläska på med den anglosaxiska frasen "(Det är) business as usual" för att uttrycka att han skall arbeta. Antingen bör Akademien ge Horace ett rött kort, eller ändra mottot "Snille och smak" till "Senil och osmart".
Fast när allt kommer kring kanske man inte skall ta så allvarligt på Horaces fåfänga okunskap och hans folkliga förakt. Det var ju, för att använda Horaces egna ord, sannerligen bara "ett kväkande från okunnighetens träsk".
|
Michael Lundahl
