Att vara människa är ju bara så fantastiskt. Livet har ett så brett spektrum, att det egentligen förvånar mig att inte människor hela tiden går omkring och förundras och förvånas, och funderar över hur tusan allt detta bara kan vara som det är.
När jag bildade familj och väl hade funderat ut var jag ville att mina barn skulle växa upp, så hade vi landat i Kävlinge i Skåne. En liten gemytlig ort vid första anblick, där en å med ett av Sveriges mest fantastiska fiskevatten slingrar sig fram och erbjuder fångstmöjligheter av gädda som sällan skådats har - ibland lika stora som "läsepojkar", vilket även betyder konfirmander. Med detta sagt, alltså gigantiska fiskar. Invånarantalet är cirka 23 000 invånare och ett absolut lagom antal för att det inte ska bli för mycket stadseffekt, men ändå inte bli "på vischan".
Med den förste sonen på två år, och den andre i magen på min fagra fru (jag misstänker att hon har börjat läsa fredagskrönikan...) var jag nu rotad i en fin trerummare med några få grannar. Min fru hade undrat lite över hur mentaliteten kunde vara i denna fina by, och såg fram emot att bekanta sig med infödingar så småningom. Den tredje dagen vi var i lägenheten knackade det på dörren. Det var en kvinna som presenterade sig som granne, och sa att hon tyckte att min fru och hon själv gott kunde ta en kopp kaffe och bekanta sig med varandra, när man trots allt nu var grannar. Min fru bjöd in henne och satte på kaffe, varpå de satte sig i köket.
I min värld är alla vackra på något sätt, och undantaget som bekräftar den regeln satt nu här vid köksbordet, skulle det visa sig. Jag höll på att göra en smörgås, då jag var hungrig efter jobbet, och under tiden jag stod och gjorde denna macka så fick jag höra grannen säga till min fru: "Det ska bli så skönt att ha en annan kvinna i närheten, jag hade problem i morse och visste inte vem jag skulle fråga." Vid det här laget hade jag brett min smörgås och satt mig ner bredvid den infödda, och jag skulle precis sätta tänderna i den när hon fortsatte "Ja, jag kände att jag hade en knöl i fittan och blev lite orolig, så jag tryckte på den och det sprutade ut en massa var."
Jag satte ner min smörgås. I det här läget visste jag inte om jag skulle skratta eller gråta (jag visste bara att jag inte var särskilt hungrig längre...), och i det ögonblicket norpade kvinnan ogenerat åt sig tomatskivan från min smörgås, åt den och fortsatte sin berättelse.
Utan att säga något, och med hopp om att min fru skulle överleva, gick jag in på toaletten och låste, satte mig ner på locket och bet i min hand för att inte antingen skrika rätt ut eller dö av skratt. Detta hände bara inte!
Efter att jag hade lugnat mig, gick jag ut och sa "Jag sticker ner till ån och ser om det finns någon fisk" till min fru, varpå jag tog mitt nyinköpta spö och vandrade iväg. Cirka hundra meter från lägenheten brast det för mig. Jag fick hålla mig på knäna och "asflabba" - skratta på skånska - sedan gick jag ner till ån och väntade ett bra tag innan jag gick hem, i hopp om att den infödda då skulle ha avlägsnat sig.
När jag kom in låg min fru på soffan och skrattade och sparkade med benen, och själv låg jag i hallen och skrattade tills jag kunde resa mig igen. Förskräckta, förundrade och nästan för evigt botade från hunger satt vi tillsammans och försökte förstå vad som nyss hade hänt. Om detta var genomsnittsmedborgaren i denna lilla by, ja var hade vi då hamnat? Vad tusan skulle hända härnäst?
Som väl var visade det sig med tiden att besökaren var ett orginal, och de flesta andra i kommunen faktiskt kunde räknas till kategorin "normala" invånare.
Vi väljer inte våra grannar och ändå ska vi bo inpå varandra. Det kan finnas ett helt hyreshus där man aldrig pratar med varandra, man säger bara hej när man möts och sedan stängs dörrarna och allt blir hemligt igen. Det är tråkigt tycker jag. Rätt som det är så kan man ju faktiskt råka på en färgstark person som kan förändra ens liv - eller om inte annat ge en ett riktigt gott skratt!
Jag sitter nu här, många grannar senare, många skratt senare, och förvånas fortfarande över nya händelser och hur fantastiskt livet verkligen är. Det är lite svårt att lista ut vad livet ville lära mig av denna händelse, men jag får väl arkivera den som: "Sitt aldrig bredvid en kvinna som pratar om sitt kön utan att vakta din tomatskiva."
Trevlig helg alla Sourzare, och ursäkta det ibland hemska språket, men vissa ord måste man använda för att kunna förmedla hela upplevelsen...
Angus Liddell, 49 årig gift tvåbarnsfar med mycket livserfarenhet
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
