 |
LITTERATUR & POESI
Artikel
av Anitha Östlund
publicerad 18 nov 2011 kl. 23.37:
Grödinge-Näs i mitt hjärta
Grödinge-Näs sitter obändigt fast i mitt hjärta sedan den där första dagen, och om jag får som jag vill kommer mina fötter att stanna på den här jorden tills de bärs ut i vågrätt läge.
När någon talar om Botkyrka ser lyssnaren oftast höga gladfärgade pelare av hus framför sig, och utländska medborgare som springer om varandra ute på ett stort torg fyllt av allehanda ting. Kvinnor bär svarta skynken över ansiktet, och luften är fylld av olika språk.
Så såg jag på Botkyrka, och det tillhörde vårt absoluta största ickeställe att bo på.
Vi hade letat hus flera månader, över hela Stockholmsområdet, och mot Norrland, men den där jag-vill-ha känslan infann sig aldrig. Visst, husen var fina, men det fanns ingen själ i landskapet runtom.
Tills en dag.
Dagens Nyheter låg uppslagen på köksbordet med bostadssidorna uppe, och jag försökte mata både treåringen och amma min lilla tös samtidigt. Då jag får syn på en röd liten stuga som har en enorm gräsmatta framför sig.
När jag ser att det ligger i Botkyrka slår jag igen tidningen och börjar diska upp efter frukosten.
Men den där bilden ligger på näthinnan och mitt på dagen ringer jag min pojkvän och berättar vad jag hittat. "Botkyrka? Nä aldrig," säger han och vi pratar om annat.
Dagen går med de sedvanliga bestyren, och jag låter tidningen ligga uppslagen på bordet när Peter kommer hem.
Jag låtsas som om det regnar, och börjar med maten då han kommer in genom ytterdörren och kramar om Razmus som glatt rusar fram för att möta honom. Lillan ligger på golvet, och gnölar när hon inte får all uppmärksamhet.
Det första Peter ser är bilden, och som jag trodde reagerar han som jag. "Vad i? Är det här huset? Som du.?" Peter tar upp tidningen och tittar på köksklockan. "Det är visning om två timmar." han tar upp Lillan som fortfarande gnäller. "Hinner vi?"
Några minuter senare kör vi i racerfart mot Botkyrka, och passerar de välkända gladkolorerade höghusen i Flemingsberg, det lilla centrumet med Willys som centraldel, och vidare ut i skogen. För det är där huset ligger.lååååångt ut.
Vägen ut är både snirklig och vacker, så det blir många glada utrop, och vi kör nästan över en skrämd fasan. En ormvråk susar över en gigantisk äng som vetter mot havet som för dagen visar sin mörka sida, och överallt ser vi kanadagäss som försöker hitta mat i det tunna lagret av snö.
En och en halv mil senare kör vi in på en liten grusväg som har en underbart vacker björkallé. Flera faluröda hus med vita knutar står längs vägen, och det verkar som vi blivit förflyttade till Astrid Lindgrens Barnen i Bullerbyn. Jag måste nypa mig i armen för att kolla så att jag inte drömmer.
Razmus går ur bilen, ut på den stora gräsmattan, kastar sig ned och skriker euforiskt. "Mamma, här vill jag bo. Snälla, snälla!"
Jag tittar på Peter som bär Lillan i famnen, och tar hans hand i min.
Nu har jag bott här i flera år, och är förundrad över faktumet att något så vackert existerar knappa fem mil från storstaden.
Vår lilla by är inte alls lika gammal som den legendariska ålderdomliga klungbyn Näs by som ligger några hundra meter nedanför oss.
Den har anor från 1400-talet. Sommaren 1719 den 11 juli sågs 132 ryska galärer utanför Nynäshamn, som efter att de bränt ner staden fortsatte till Grödinge där de smög in på natten och brände ned Näs by till grunden.
På vägen tillbaka brände ryssarna även ner Södertälje.
Skörden hade inte hunnit bärgas i byn, och gick upp i rök tillsammans med allt annat.
Det blev ett sorgens år.
Man kan fortfarande känna täcket av sorg över byn när den passeras, och en väninna till mig som bott där säger att hon ibland kunde höra någon röra sig utanför huset där det en gång låg ett utedass. En liten person som hon tror är ett barn.
Bortanför byn finns ett sommarstugeområde som följer havets kanter. Vattnet är fiskrikt, och många av byborna sitter sommar som vinter tysta och väntar på napp.
Byn jag bor i är fylld av harmoni, och grannarna hjälper varandra med både det ena och det andra. Det är nästan löjligt vackert att se alla skiftningar i naturen, och eftersom vi bor mellan två vatten finns det massor av sällsynta växter, och insekter här.
Grödinge-Näs sitter obändigt fast i mitt hjärta sedan den där första dagen, och om jag får som jag vill kommer mina fötter att stanna på den här jorden tills de bärs ut i vågrätt läge.
|
