Hennes plan störtade. Hon fanns inte mer. Eller rättare sagt hennes kropp fanns inte mer. Hon hann inte ens tänka att det var slut. Det blev bara svart, hon kände ingen smärta eller chock. Det var bara som att dyka i ett stort blått hav och så befann hon sig på en annan dimension. Utan kropp.
Hennes kropp satt fastspänd i stolen där nere. Men hon låg och svävade under taket i flygplanet. Det var hennes själ som svävade. Själen var allseende. Hon kunde alltså se med hela sin själ. Där låg hon nu och flöt upp mot taket. Hon hade fortfarande en lång fin tråd som höll fast själen, den lyste som av silver. Den gick in i hennes rygg någonstans. Tiden existerade inte när hon flöt omkring. Hon hade ingen känsel, och smärtan som borde ha funnits där eftersom planet föll med en mycket hög hastighet och hennes kropp drogs upp mot taket av hastigheten, kändes inte.
Luften hade tagit slut i kabinen av tryckkabinens kollaps, så nu brast silvertråden och hon låg och guppade runt i hela kabinen. Det gjorde andra själar också. De flöt in och ut i varandra. Ingen kände någon smärta eller skräck. Det var skrattretande. Men hon hade redan påbörjat en process för att få gå ner till jorden igen, i ett nytt liv.
Men det ville hon inte. Men hon var ännu inte färdig att lämna jordelivet för gott. Hon hade flera saker hon behövde lära och det hade hon inte hunnit med än.
Så snart hade hon hittat ett litet embryo som hon kunde krypa in i efter den rätta tiden hade gått skulle hon göra det. Den fysikaliska formeln för detta var en väl bevarad hemlighet, och det fanns nästan ingen på jorden levande som kunde säga exakt hur det gick till.
Hon skulle återfödas som en liten japan. I en välbärgad familj med all den kärlek och uppmärksamhet som hon inte fått i det här livet. Det var hennes sista liv på jorden som skulle komma, då skulle hon få ta del av de lärdomar hon hade kvar tills hon fick uppgå i det eviga kretsloppet.
Hon hade dött för tidigt, alldeles för tidigt. Hennes död var framkallad av svart magi. Endast de ockult bevandrade som visste de exakta ritualerna, samt de hemliga orden och inte ryggade för att använda sin kraft och makt i ondskans och hatets tecken kunde framkalla ond bråd död. Men priset var högt. De var förevigt snärjda i hatets och ondskan spindelväv. Med ett liv där de aldrig slutade att hata och försöka få makt genom sin kunskap. Att använda sådana krafter på gråmusen var slöseri med energi. De lagar som svartmagikerna behärskade kunde störa och framkalla problem. Men nu hade man släckt en livscyckel. Varför? Därför att gråmusen råkade ha ett statusfyllt jobb på en av New Yorks största reklambyråer. Hon tjänade massor med pengar. Men hon hade inget liv. Så varför vara avundsjuk? Kraften hade används i onödan och utan betänkligheter. Det var inga mästare som sysslade med sådant.
Mästarna och mästarinnorna hade kunskapen men använde den inte. De hade fått kunskapen för att hjälpa människor. Inte för att själva bli rika eller tillskansa sig maktpositioner. I vilket fall som helst hade gråmusen lyckats slå sig fram till en framgångsrik och duktig tjej i sitt yrke, men utan ett liv värt namnet. Hon hade bara sitt jobb att leva för. Utåt sett var hon en gråmus. Hon hade inga nära vänner, ingen som verkligen kände henne och kommit nära henne. Hon såg alldaglig ut och var så trist att hon smälte in i tapeten när hon satt i fikarummet. Men det räckte med att vara mycket duktig, och på väg att bli ett stort namn i sin bransch, så hade hon utmanat de onda krafternas mästare. I New York hade hon bott i ett råtthål, för trots att hon tjänade bra så var det mycket svårt att hitta något som passade. När hon var hemma i Sverige sa alla att det var så häftigt att hon bodde i New York. Men det var det inte. Skitigt, otryggt och dyrt. Tyckte hon.
I bland fick hon lust att gråta. Hon stressade så mycket. Stressen låg hela tiden på lur. Konkurrensen i hennes bransch var stenhård. När som helst kunde hon stå på gatan igen. Här finns det inte tid att vila i sig själv. Det vittnade parkbänkarna om i den stora staden. Där befann sig de personer som inte klarade trycket och slog igenom och blev galna. I bland ångrade hon att hon åkt hit. Men det fanns ingen återvändo.
Men allt detta spelade inte någon roll, för nu var hon död. Hennes jordiska kropp hade slitits i stycken när planet exploderade. Själen hade fått frihet. I New York stod lägenheten tom och låst. Det regnade när man jordfäste kartongen med hennes kvarlevor. En släkting som inte sett henne på 25 år hade bestämt att hon skulle jordfästas i Bromma där hon växt upp.
Nu väntade energierna på att slå tillbaka på den person som var galen nog att ödsla kraft och ondska på en grå mus.
Madeleine Mye, Debuterade 1996 med "Den sista amazonen"..
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
Anna Linusson